Posted on

När drömmar blir verklighet

Jag måste nog säga att det inte är varje dag som jag anordnar möhippor. Det är inte heller varje dag som prästen som ska viga brudparet är med på möhippans middag. Eller att jag hamnar i ett djupt samtal med en otroligt cool präst om livet. Berättar min historia och varför jag är där jag är idag.

Men för några veckor sen hände just det. På möhippan för Sara lärde jag känna Gotlands superpräst Elisabeth Sjölander. Vi kom att prata om mig, RockEm och vad som tagit mig hit. Utbrändhet, feminism, allas lika värde och rätt att platsa in, oavsett form.

Och hon måste ha gillat vad hon hörde. För helt plötsligt hade jag gått med på att sampredika med henne i Domkyrkan den 6 mars kl 11. För att prata om just detta. Utbrändhet, livsavgörande beslut och vad som är viktigt i livet.

Det ska bli så otroligt spännande och det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse. Att få sprida mitt budskap, min historia och kanske, kanske inspirera någon. Lite coolt känns det ju att få göra det i Domkyrkan också. Farfar (som ju var präst) skulle nog ha blivit stolt.

Kameran laddad och läppstiftet på. Redo för @formexstockholm ! Kom fram och heja om ni ser mig! Ready for @formexstockholm So psyched! #seflie #me #jag #moi #retrodress #rockabilky #lipstick #tiger #tigerglasses #nukörvi

Posted on

Söndagsjobb och konsultmöten

Måste säga att jag inte led alls i söndags när jag låg på soffan och förberedde två möten jag hade igår. Jag tycker ju att det här är så himla roligt!

”Men ska du verkligen jobba på söndagar?” säger du nu ”Du måste vara rädd om dig så du inte går in i väggen igen.” Och du har helt rätt. Och det är just för att jag är rädd om mig som jag valde att jobba igår och kunna känna mig lugn och förberedd idag när jag går in i mina möten. Och dessutom valde jag att ta det lugnt och ta hand om mig själv under förra veckan när jag hade en dipp. Det är det som är så himla bra. Jag kan ju bestämma när jag ska jobba. Och var. Soffan är jäkligt nice.

Så där låg jag i söndags. Raklång på soffan, macen på magen och med en skål med chili och citronoliver på soffbordet. Jag redigerade bilder, tänkte ut strategier och bara älskade tillvaron. Fy fasiken vad jag tycker att det här är roligt. Så skönt att jag känner den passionen igen. Hur mycket jag älskar content marketing och sociala medier.

Och gårdagens möten undrar du nu? Jo tack. De var fantastiska.

Nu ligger jag på soffan igen. Med macen på magen. Och förbereder mig inför ett möte imorgon. Det verkar ju vara ett bra sätt att förbereda sig på.

Posted on

Rakt in i stekpannan

Jag visste väl egentligen redan söndagen för två veckor sen att det var på g. Den helgen hade jag ordnat en underbart rolig möhippa (för att skryta lite… hahaha) och slagit klackarna i taket lite väl länge på Munken under lördagskvällen. Jag vilade såklart på söndagen (eller ja, jag var alltså bakis). Men sen var det ju måndag och jobb igen.

På onsdagen mådde jag crap men gick och yogade och det räddade upp mig till ytan igen. Torsdag och fredag hade jag så mycket att göra att jag inte hann reflektera eller känna efter.

Sen förra helgen var det dags för fantastiskt härligt bröllop och vi hade dessutom mamma och pappa här torsdag-tisdag. Skönt och avlastande att slippa tänka på mat och att Antons fokus hamnar på någon annan. Men samtidigt så är det annorlunda att inte vara ensam hemma. Jag kunde (ville) ju självklart inte stanna hemma från bröllopet, även om jag var helt slut. Och hade helt fantastiskt roligt. Lite lätt trött på söndagen.

Efter ytterligare två nätter med kass sömn och en kort deadline i tisdags, där jag fixade på kvällen pressbilder och tillhörande text på kvällen. Jag var dessutom ensam hemma med Anton då Johne var i Stockholm, så fjärrutlösare på kameran, stativ, noll naturligt ljus, en pillande 3-åring så kom det till slut. Bakslaget. I onsdags smällde det till som en stekpanna. Jag klarade inte av att ta mig hemifrån och mådde skit. Tog mig till yogan på kvällen och det gick så fruktansvärt dåligt. Kände mig bara svag och illamående. I slutet låg jag i det breda barnets position, med pannan mot yogamattan och tårarna började rinna ner för mina kinder och blanda sig med svetten. Efteråt smet jag snabbt iväg.

Bestämde mig för att ta ännu en dag med vila och det funkade. Framåt eftermiddagen orkade jag jobba lite hemifrån och imorse vaknade jag glad och utvilad. Jag körde ett yogapass hemma i salen med en massa tända ljus och jag var stark. Som fan. Och jag andades nästan hela tiden. Det ni!

Så vad har jag lärt mig av det här då? Att jag måste vila i tid var inget nytt. Det visst jag redan men ignorerade tecknen den här gången. Det var väl kanske dumt, men skönt att det ändå gick att göra det och att jag trots det fick ett så pass kort bakslag. Jag hanterar tankarna på ett annat sätt nu också. Känslan av att jag är värdelös, suger på allt och paniken i bröstet och magen kommer fortfarande. Men, nu accepterar jag dem på ett annat sätt. Jag reflekterar och vet vad det beror på. Och att de där känslorna kommer gå över, jag vet att det är tillfälligt. Det gör det lättare att genomlida bakslaget. Det får helt enkelt vara ok att ta någon eller några dagar på soffan och bara plöja hjärndöda serier då. För det löser sig.

Idag är jag oslagbar igen och jäkligt grym på det jag gör. Puss

IMG_0737
Sjukt snygga och taggade på bröllop. Och lyxigt att få bo på hotell i vår egna stad.

 

rockem-press-sociala-medier-2
Pressbild.
rockem-press-5
Titta vad jag sitter och jobbar. Klänning hemma i soffan. Jojo, så ser det ut.
Posted on

Stark, svag och personlig

Jag är ju ganska öppen i min blogg och även i verkliga livet med hur jag mår, vad jag har för utmaningar, åsikter i politiska frågor och så vidare. Självklart kan folk ha åsikter om det. Folk har åsikter om det mesta. Och min inställning är väl att ta de beslut som du tar, det är din sak. Men om jag vill vara öppen, om jag känner att jag vill och kanske även behöver dela med mig av mina tankar, åsikter och känslor. Låt mig då göra det.

Den allmänna åsikten verkar vara att vi ska stänga in allt som är jobbigt. Vi ska inte visa oss ”svaga”, gud hjälpe den som gråter. Vi förväntas dölja vad vi känner. Det har på något sätt blivit vad som är den optimala modellen för att vara professionell. Jag har provat att trycka undan vad jag egentligen känner. Jag har provat att hela tiden tänka att andra har det värre. Och vi vet hur det slutade.

För mig står professionalism för att jag gör mitt jobb, jag har en nära kontakt med mina kunder och leverantörer, levererar på utsatt deadline och är ärlig och spelar fair.

I en tid när sjukskrivningarna skjuter i höjden och människor springer in i väggar till höger och vänster, så kanske min öppenhet kan hjälpa någon. Kanske någon annan se att det visst går att prata om hur man mår egentligen. Våga släppa garden. Och komma ut som en, på riktigt, stark människa. Styrka är inte att stänga inne. Styrka är att våga göra det som är läskigt.

vi-håller-händer

Posted on

Inte längre 20

Är just nu smärtsamt medveten om att jag inte är 20 längre. Efter en väldigt lyckadmöhippa i lördags, om jag som partyplanner får säga det själv, kom straffet som ett brev på posten. Och nej, det var inte huvudvärk och andra baksmällesymptom jag tänkte på. Jag var duktig och drack bara vatten efter 22 (redan där borde jag ju ha reagerat och insett att jag var för gammal).

Nej, den här tanten rockade loss i Munkens Vinylbar och har därför fått ont i nacken. Tur att jag har huset fullt med vetekuddar. Söndagen spenderades med vetekudde och ostbågar. Måndagen med att jobba hemifrån med en vetekudde runt axlarna.

Jag kanske är 35, min kropp kanske är 45 men mina dansmoves hör helt klart fortfarande till en 25-åring.

Rock on!

Rockem-vetekudde-nacke

Posted on

Premiär för RockEm Consulting

”Kan inte du sätta dig en sväng med mig och prata sociala medier?” Jag fick frågan av en av mina fellow Soroiter för några veckor sen. Och eftersom sociala medier ju är en av mina verkliga passioner så tackade jag såklart ja. Det utvecklade sig ganska snabbt till en föreläsning för hela gänget på Soro.

Jag var lite lagom nervös innan. Det är ju läskigt att visa vad jag går för. Speciellt inför ett gäng som jag verkligen gillar och ser upp till. Det gick svinbra! Så jäkla nöjd med min isats. Och det verkade Soroiterna också vara.

Nu, äntligen, känner jag mig redo att kicka igång RockEms tredje ben och ta mig ann världen som konsult och föreläsare inom sociala medier på riktigt.

Behöver ditt företag eller någon du känner hjälp med att sköta kommunikationen i sociala medier? Eller kanske vill ni veta er om hur sociala medier funkar för företag. Här har jag skrivit lite mer om den delen av RockEm. Delen jag kallar RockEm Consultning.

Posted on

Att leva med uretrit

I fredags var jag hos Roland på Alvarssons för att prata om både min uretrit och mitt projekt Hot Ass. Vi kom fram till att jag absolut har uretrit. Men då jag skött mig ganska bra på sista tiden så hade jag inte några superbesvär då så vi skippade behandling. Han blev verkligen eld och lågor när jag berättade om Hot Ass också och jag fick massor med tummar upp. Känns bra att ha  någon så erfaren inom området att bolla med.

I helgen fick jag frågan från Amalia (industridesigner för Hot Ass) om jag kunde skriva ner hur en dag ser ut för mig. Och när jag har problem osv. Så det gjorde jag. Det var nyttigt. Men också lite deprimerande. Så jag tänkte att jag skulle beskriva min dag även här, ur en uretritvinkel. Jag vill påpeka att jag i jämförelse med måna andra ändå har relativt lindriga problem. Jag har bara fått superduperont två gånger (vad vi tror så var mina njurbäckeninflammationer uretrit och inget annat). Men så fort jag blir lite kall så får jag trängningar. Obehagskänslor och kissnödigkänslor. Konstant. Typ.

En dag med uretrit

Jag vaknar på morgonen. Oftast av en fot i ansiktet, en spark i magen eller att någon av mina grabbar snarkar. Alternativt sätter sig rakt upp i sängen och börjar babbla glatt.

Jag går på toa, duschar och fixar mig. Gör morgonens smoothie, tar mina PMS-piller. Sen när jag sitter och äter frukost blir jag kall för första gången och börjar känna av mina problem. Suck. Då var det igång.

Sitter på golvet och borstar tänderna på Anton, golvet är kallt. Bad idea.

Jag och Johne busar lite med Anton på skötbordet för att distrahera honom när vi smugglar undan Pato (en goseanka) som inte får följa med till förskolan och klär på barnet tillsammans. Tydliga rutiner på vem som gör vad. Anton har börjat säga sko och mössa, det värmer mammahjärtat. Ut i bilen. Nästa köldchock. När sätet äntligen blir varmt är det så otroligt skönt. Snacka om lättnad. Ringer som alltid mamma från bilen på vägen in till stan och sitter gärna kvar lite extra länge för att få så mycket värme som möjligt.

Kommer in på jobbet och virar direkt in mig i min fleecefilt för att försöka undvika att bli kall. Det går ok även om det inte fungerar helt till 100 procent. Springer på toa en gång i kvarten känns det som. Lättare när jag är inne i ett riktigt arbetsflow, som nu när jag skriver, eller när jag ritar. Då kopplar jag bort tankarna på att jag hela tiden känner mig kissnödig.

Möte, känns dumt att ta med fleecefilten in på ett möte. Jag skäms nog lite. Som om någon hade skämts över att hoppa på kryckor? Nej, det hade hen förstås inte gjort. Men jag känner mig fånig som egentligen skulle behövt ha med filten, och skippar den därför. Blir såklart ordentligt kall istället och får svårt att fokusera på vad som sägs då det istället känns lite som att någon sticker mig i urinröret och jag är kissnödig förstås.

Lunch på stan. Jag går ner. Det funkar bra. Då brukar inte jag bli kall. Jag har en lång och varm jacka. Vet dock att cykla inte funkar för många, och förstår ju när jag ser tillbaka att jag också haft problem med det. Har bara inte kopplat. Väl på stan blir det extra viktigt att inte sitta nära en dörr. Ofta är det ändå kalla stolar och jag blir ofrånkomligt kall igen.

Tillbaka på kontoret och samma sväng som på förmiddagen.

Till förskolan för att hämta Anton, sitter ofta en sväng på golvet där också när jag hälsar på honom och klär på honom. Kall igen.

Till bilen, Anton hälsar glatt på alla han möter på vägen. När han ser bilen säger han något som en mamma kan tolka som ”mammas bil”. Hjärtat blir varmt igen. Bilen har hunnit svalna och hinner inte bli varm innan vi kommit hem, laga mat, helst tillsammans med Johne. Då hinner vi prata om dagen som varit. Ibland lägger jag mig istället på kökssoffan med en filt för att lindra lite.

Efter maten hade jag velat leka lite med Anton, men han vill bygga med klossar. Och golvet är alldeles för kallt för mig. Det gör ont i själen att jag inte kan sitta som jag vill med honom. Och det tog ett bra tag innan jag fattade varför. Det är ju för att jag får mer problem när jag sitter där.

Kvällen avslutas med att vi alla tre sitter under filtar och myser i soffan.

På helgen

På helgen tillkommer utmaningar som att gå ut och leka, åka iväg till andra eller olika fik, köra fyrhjuling, köra pellets, jobba i verkstan med mina möbler osv. It sucks.

Ca 500 000 kvinnor i Sverige lever med detta. Jag är en av dem. Vissa har det kanske lättare och många har det så oändligt mycket jobbigare. Det finns tom de som måste vara sjukskrivna på heltid pga detta. Det är därför jag jobbar med Hot Ass, som alltså kommer bli en produkt för att hjälpa oss som lider av det här. Fatta, en halv miljon svenska kvinnor. (Sen finns det även män som lever med prostatit som är samma sjukdom fast hos män, min produkt ska även hjälpa dem hoppas jag).

Posted on

Inte er kvinna

Det är nog ingen som har missat att det i fredags (29/1) drog fram en rasistisk lynchmobb genom Stockholm. Eller att det dyker upp diverse rasistiska och fascistiska grupperingar som helt plötsligt säger sig stå på kvinnornas sida och föra en kamp för att skydda vita/”svenska” kvinnor.

Hur många av dessa förkämpar backar upp Zara Larsson när hon blir påhoppad? Hur många tar avstånd från sexistiska skämt på lunchen? Hur många är för en samtyckeslagstiftning? Hur många ser det som självklart att deras barn själva väljer partner, oavsett kön eller härkomst?

Lynchmobben i Stockholm använder min roll som kvinna för att rättfärdiga sin rasism. Det är inte ok. Jag är inte er kvinna.
be-unique-superawesome-helrosabak-utan text

Posted on

Fullt upp

Jösses vad det har hänt grejer den här veckan.

Siten är uppdaterad med en konsultdel för marknadsföring och då främst i sociala medier. Så tipsa alla småföretagare du känner om att jag kan komma in och hjälpa dem så de slipper och kan fokusera på annat istället. Do it.

Idag har jag dessutom träffat Superläkaren Roland och dels diskuterat min egen uretrit och dels Hot Ass. SuperRoland gick verkligen igång på mina idéer och tankar och det känns så skönt att veta att jag är på rätt väg! Dessutom har jag skickat in ansökan om konsultcheckar från Regionen för att få hjälp med framtagandet av Hot Ass, så håll tummarna nu!

Bra vecka va?!

Nu tar vi fredag tycker jag. Jag ska mysa med min lilla kille i soffan, äta lite ostbågar och titta på superhjältar.

Tjing!

Posted on

To spröjs or not to spröjs

Jag vill så himla gärna fixa spröjs till alla våra fönster. Känns som att det skulle passa lite bättre till huset. Flygeln har fantastiska fönster, där är det original. Kolla bara. Helt underbart!

FullSizeRender 5

Vårt hus däremot är det bytt på 70-talet skulle jag tro, när bakre delen byggdes till. Vissa fönster har dock spröjs. De är renoverade av tidigare ägare. (Bilden är från i höstas eftersom jag sitter på jobbet och skriver och därför av förklarliga skäl inte kan ta en ny bild nu).

FullSizeRender 4

I alla fall så började jag googla lite och hittade en förklaring till hur man gör hos Vi i villa. Det är ju dock den där lilla detaljen med att man ska mäta noggrant. Jag har liksom inte tålamod för det. Undrar hur jag ska få min älskade man att förstå vikten av spröjsade fönster…