Ni vet de där tidningsartiklarna som handlar om någon ambitiös karriärsmänniska som sadlat om?Hen har kanske gått in i väggen, upplevt någon annan typ av livskris eller varit med om en näradödenupplevelse och som då fått nya värderingar.
Huvudpersonen i artikeln har sagt upp sig från det där fina jobbet på det flashiga företaget. (Vanligen något stort svenskt bolag typ Ericsson alternativt någon cool reklambyrå) Hen har hittat sig själv och flyttat ut på landet där hen startat eget, skriver böcker, frilansar lite från lusthuset på gården, föder upp lamm, driver något mysigt gårdshotell eller en liten pittoresk restaurang med enbart ekologiska råvaror. Och går nu runt i pippitröja, baggyjeans (eller typ harembyxor) och gummistövlar.
Kanske, kanske kommer de skriva en sån artikel om mig i framtiden. Inte helt otroligt att jag har ett lamm i famnen (den punkten diskuteras fortfarande med firmans Head of IT).
För nu har jag nämligen gjort det. Jag har sagt upp mig! Lämnat ”tryggheten”. Jag har bestämt mig för att våga satsa på mig själv och min dröm. Klart det är galet läskigt. Kanske är jag också helt galen, du skulle långt ifrån vara den första som påstod det. Men det har under det här året blivit så extremt tydligt vad det är som får mig att må bra, och även vad det är som gör mig sjuk.
När jag var på Visby Strand och lyssnade på Per Holkneckt så berättade han att han fortfarande inte ler medvetet när han blir fotograferad. Detta efter att en flicka, när han var i tonåren, sa till honom ”Vet du Per, du är så himla ful när du ler”.
Saker vi får höra kan sätta så otroligt djupa spår. Och jag har insett att jag valt bort att testa min verkliga dröm, bara för att jag en gång fått höra att det är svårt. Så nu tänker jag prova. Går det inte så är jag rätt övertygad om att jag hittar någon annan lösning. Jag är rätt jäkla bra på det.
Den dröm jag vill prova först jag har ju några att ta av) är att jobba med design och inredning. Jag vill jobba kreativt och med både hjärnan och händerna. Jag vill skapa. Jag vill lära mig nya saker. Saker och tekniker jag kanske inte behärskar helt idag. Men som jag vill lära mig och som jag tror att jag kan bli bra på.
Jag har också bestämt mig för att göra det här på mitt sätt. Jag vet att när jag får jobba under rätt förutsättningar så är jag grymt bra på det jag gör. Så nu tänker jag helt enkelt göra så. Och det känns så otroligt skönt och befriande att ha kommit fram till det. För att lyckas så måste jag göra det på mitt sätt. Då kanske det går. Annars är det helt klart dömt att misslyckas.
Sådär, nu är det officiellt. Och det var ju tydligen inte alls så farligt att säga det högt. I can do this! Och let’s face it. Andra gör ju sånt här hela tiden. Varför skulle inte jag klara av det?
