Posted on

De där jäkla hormonerna

Lyssnade på Annika Norlins sommarprat på min promenad igår. Hon pratar om PMS och hur hormonerna påverkar humöret, måendet och kreativiteten. Det här är något som min älskade man påpekat ett tag. Dvs att min ångest, perioderna då jag verkligen tappar tron på mig själv, då jag känner mig värdelös, allt detta kommer i cykler. Och det hänger ihop med mensen. Jag är för glad och ”hög” mina positiva perioder och för låg under de negativa för att se något samband. Jag bara är. Johne har däremot listat ut det här redan.

Annika pratar om PMS och PMDS, som är en svårare version av PMS. Jag vet inte riktigt var jag hamnar egentligen. Känner helt klart igen mig väldigt väl när jag läser om PMDS, men samtidigt så står det att PMS blir värre av stress, depression och ångest. Så ja, check på det liksom.

Senaste tiden har jag känt mig rätt oslagbar. Vilket kanske märkts. Det har gått bra med banken och massa andra saker och livet har lekt. Sen igår kväll kom den som ett sms. Smack sa det och ångesten kom, jag kommer inte ens ihåg varför. Det krävs så otroligt lite. Och ja, jag insåg också att jag har ägglossning. Så from nu och två veckor framåt ungefär kan jag se fram emot att ha nära till ångest och panikkänslor. Kul.

Annika har problem en dag, mitt hänger med i ungefär två veckor. Tror jag, får nog ta och logga det här lite. Två veckor då jag helst vill vräka i mig B&J (New York Super Fudge Chunk helst) och skumtomtar och bara ligga och kolla på film hela dagarna. Det funkar ju dock inte riktigt. Så jag får jobba mig igenom det helt enkelt.

I början av sitt sommarprat har Annika en så himla bra liknelse. Jag kan tex få dåligt samvete för att jag mår såhär. Eller kanske snarare bli förbannad på mig själv för att jag inte kan hålla kvar vid de där känslorna av oslagbarhet. Du vet ju att det kommer gå över, att det inte är något som är farligt egentligen, och ändå går det inte att rationalisera bort känslorna. Men Annika jämför då med att om du skulle få benet avhugget en gång i månaden, och du visste att det skulle växa ut dagen efter. Då hade det ju ändå gjort förbannat ont att få benet avhugget. Och det hade gjort ont, varenda gång.

Så nu sitter jag här, med benet avhugget, och väntar på att det ska växa ut igen. Jag tar mina smärtstillande piller, som i mitt fall är att vara kreativ. Kreativiteten får mig att må lite bättre. Då kan jag smita från smärtan ett tag. Och när inte heller det funkar. Ja, då tänker jag lägga mig under en filt och äta glass. Det är jag värd.

youk-now-your-awesome

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *