Posted on

Rakt in i stekpannan

Jag visste väl egentligen redan söndagen för två veckor sen att det var på g. Den helgen hade jag ordnat en underbart rolig möhippa (för att skryta lite… hahaha) och slagit klackarna i taket lite väl länge på Munken under lördagskvällen. Jag vilade såklart på söndagen (eller ja, jag var alltså bakis). Men sen var det ju måndag och jobb igen.

På onsdagen mådde jag crap men gick och yogade och det räddade upp mig till ytan igen. Torsdag och fredag hade jag så mycket att göra att jag inte hann reflektera eller känna efter.

Sen förra helgen var det dags för fantastiskt härligt bröllop och vi hade dessutom mamma och pappa här torsdag-tisdag. Skönt och avlastande att slippa tänka på mat och att Antons fokus hamnar på någon annan. Men samtidigt så är det annorlunda att inte vara ensam hemma. Jag kunde (ville) ju självklart inte stanna hemma från bröllopet, även om jag var helt slut. Och hade helt fantastiskt roligt. Lite lätt trött på söndagen.

Efter ytterligare två nätter med kass sömn och en kort deadline i tisdags, där jag fixade på kvällen pressbilder och tillhörande text på kvällen. Jag var dessutom ensam hemma med Anton då Johne var i Stockholm, så fjärrutlösare på kameran, stativ, noll naturligt ljus, en pillande 3-åring så kom det till slut. Bakslaget. I onsdags smällde det till som en stekpanna. Jag klarade inte av att ta mig hemifrån och mådde skit. Tog mig till yogan på kvällen och det gick så fruktansvärt dåligt. Kände mig bara svag och illamående. I slutet låg jag i det breda barnets position, med pannan mot yogamattan och tårarna började rinna ner för mina kinder och blanda sig med svetten. Efteråt smet jag snabbt iväg.

Bestämde mig för att ta ännu en dag med vila och det funkade. Framåt eftermiddagen orkade jag jobba lite hemifrån och imorse vaknade jag glad och utvilad. Jag körde ett yogapass hemma i salen med en massa tända ljus och jag var stark. Som fan. Och jag andades nästan hela tiden. Det ni!

Så vad har jag lärt mig av det här då? Att jag måste vila i tid var inget nytt. Det visst jag redan men ignorerade tecknen den här gången. Det var väl kanske dumt, men skönt att det ändå gick att göra det och att jag trots det fick ett så pass kort bakslag. Jag hanterar tankarna på ett annat sätt nu också. Känslan av att jag är värdelös, suger på allt och paniken i bröstet och magen kommer fortfarande. Men, nu accepterar jag dem på ett annat sätt. Jag reflekterar och vet vad det beror på. Och att de där känslorna kommer gå över, jag vet att det är tillfälligt. Det gör det lättare att genomlida bakslaget. Det får helt enkelt vara ok att ta någon eller några dagar på soffan och bara plöja hjärndöda serier då. För det löser sig.

Idag är jag oslagbar igen och jäkligt grym på det jag gör. Puss

IMG_0737
Sjukt snygga och taggade på bröllop. Och lyxigt att få bo på hotell i vår egna stad.

 

rockem-press-sociala-medier-2
Pressbild.
rockem-press-5
Titta vad jag sitter och jobbar. Klänning hemma i soffan. Jojo, så ser det ut.
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *