Posted on

3 år senare

Igår var det tre år sedan Anton äntligen kom. Akut kejsarsnitt efter 48 timmar på förlossningen. Han ville helt enkelt inte komma ut den naturliga vägen utan höll sig kvar uppe i värmen. Vi var rätt slut alla tre när han väl blev utplockad.

Till att börja med verkade han dock må bra och fick stanna hos oss. Men morgonen efter visade det sig att han bara kräktes och kräktes. Läkarna kom och tog honom med sig. Johne följde såklart med men jag som var nysnittad hade inte mycket annat att välja på än att stanna kvar. Ångesten från den förmiddagen triggas igång igen idag, tre år senare.

Jag var helt säker på att jag skulle förlora honom, visste inte alls vad som hände. Och låg där i sängen och kunde inte ens ta mig upp själv.

Det blev ju däremot en bra morot för att komma igång och börja röra på mig, som är så viktigt efter ett snitt.

På eftermiddagen/kvällen fick jag äntligen komma ner till neo där han låg. Med slang i näsan, bindel för ögonen (eftersom han solades pga gulsot) och syresgrej på foten. Mitt livs största kärlek.

anton-nyfödd-neo-visbylasarett

Det har hänt lite på de här tre åren.

FullSizeRender 2

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *