Posted on

Att fortfarande vara rädd

Jag hatar att skriva det här. Men jag tror att det är viktigt. Mest för att jag vill att världen ska förstå. Förstå vad det gör med en människas psyke att leva med rädsla.

Idag när jag var på stan så tyckte jag att jag såg honom. Det var håret som gjorde det den här gången. Och trots allt jag gått igenom det senaste året. Trots att jag egentligen inte längre är rädd. Så frös jag en millisekund. Och det gör mig så jäkla förbannad. Mest för att han liksom fortfarande har inflytande över mitt liv. HATE IT!

Jag har ju kommit så långt med mina spöken. Jag kan åka till Uppsala, tom själv, utan att ha ångest. Jag har inte längre samma panik i Enköping och tittar inte ständigt över axeln efter bekanta ansikten där. Jag är inte längre rädd. Och ändå. Ändå frös jag.

Jag skäms. Jag skäms för att jag är rädd. Jag skäms för vad jag låtit människor göra med mig. Jag skäms för att jag inte tagit mig ur fortare. För att jag låtit historien upprepa sig. Om och om igen.

Men mest är jag stolt. Jag lever. Jag tog mig därifrån. Jag har bearbetat saker. Och jag har förlåtit mig själv. Det är nog det svåraste som finns.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *