Posted on

Den däringa väggen – del 4 acceptans

Du ska nog inte räkna med att vara tillbaka förrän tidigast efter bröllopet, sa läkaren när jag var där första gången. Och jag blev då sjukskriven i tre veckor. Detta var i slutet av juni och bröllopet var i slutet av augusti. Jag tyckte att läkaren inte var riktigt klok. Jag behövde ju bara vila någon vecka. Dessutom var det ju sommar och vi skulle ha en rätt lång semester. Längsta semestern för mig sen gymnasiet.

*paus för skratt och lilla-gumman-då-suckar*

Jag fick höra historier om vänner som det tagit över ett år för att komma tillbaka, många som flera år senare fortfarande inte kände sig hundra och så vidare. Men det där gällde ju inte mig. Jag var ju bara lite trött. Det hade varit en tuff vår och åren innan hade inte heller varit helt lätta.

Under hösten accepterade jag allt mer att det här kommer ta tid. Även om jag nu efter senaste smällen fått tillbaka en hel del frustration över att det tar sån jäkla tid. Jag vill vara frisk nu!

En annan sak att acceptera har varit hur mycket jag orkar. Och vad som händer om jag gör mer än jag orkar. Jag har nu förstått att om jag gör för mycket så kommer ett bakslag. Att göra för mycket kan vara alltifrån klippa gräset under för lång tid till att vara på en plats med för många människor.

Jag har alltid älskat sista tiden innan något ska vara klart och verkligen gått igång på att sitta uppe på nätterna med jobb och ta ut mig totalt. Jag har dock fått acceptera att detta kostar. Idag har jag ju bara pyttelite ork, men inte ens den får jag göra av med helt. Då kommer bakslaget. Det är jättesvårt. När jag väl gör något och har energi till det så vill jag ju fortsätta! Ibland är det värt det och ibland inte. Men jag vill ändå tro att jag gör det valet mer medvetet idag än tidigare. I alla fall ibland.

Jag har också fått acceptera alla andra saker som följer med min sjukdom. Typ som social fobi, jag har sprungit runt och gömt mig på Maxi för att slippa prata med någon som jag inte orkar prata med. OBS! Detta gäller även människor jag gillar, så ta inte illa upp nu om du märkt att jag gömt mig.

Jag är helt sanslöst ”korkad”. Min vanligtvis snabbtänkta hjärna har vissa dagar inte klarat av att lägga ihop 3+4 eller kunnat föra en normal konversation då jag tappar ord och namn och den röda tråden. hela tiden.

ALLA saker ”försvinner” spårlöst. Mobiltelefon, nycklar och plånbok måste jag leta efter VARJE gång jag ska ha dem. Kul? Nä.

Acceptansen har fått komma, och kommer fortfarande, i steg. jag lär mig mer och mer om mig själv och hur jag ska hantera mig själv och jag accepterar mig själv och den situation jag befinner mig i allt mer. Det här kommer att leda till något som kommer att bli så jäkla bra. Det kanske bara tar lite mer tid än vad jag tänkt från början.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *