Du har inte funderat på om du har ADD eller nåt sånt? frågade min handläggare på Försäkringskassan när jag träffade honom i januari. Och jo, det hade jag ju. Däremot hade jag inte känt något direkt behov av att få en diagnos. Det kändes som att jag klarade mig rätt bra ändå.
Sen har jag läst och läst, så mycket som det nu går när det inte går att fokusera hjärnan på några längre texter, och tänkt en himla massa, gjort tester på nätet och tillslut så tog jag upp detta med min psykolog. Hon höll med mig om att jag inte är i något akut behov av en diagnos, men föreslog att vi kunde göra en screening.
Man testar både ADHD och ADD samtidigt, eftersom det är nästan samma sak. Testet mäter två parametrar – koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet. Gränsvärdet på båda parametrarna är 17, jag hade 34 på koncentration och 30 på hyperaktiviteten. Kommentaren från psykologen var: Jo, vi visste ju redan att du är bra på att dölja och kompensera… (Läget var lite värre än hon trott, och då har hon ändå grävt i mitt innersta ett bra tag.)
Trots höga poäng även på hyperaktiviteten kom vi fram till att det troligen är ADD, eftersom jag inte har behovet av att springa runt runt hela tiden (typ). Vi kom också fram till att vi inte kommer gå vidare med någon utredning för diagnos i dagsläget utan avvaktar om det skulle behövas för till exempel Arbetsförmedlingen eller liknande i framtiden. Just för att jag ändå klarar mig förhållandevis bra, bortsett från lite in i väggen springande då, och för att jag inte är intresserad av att medicinera bort detta.
Det finns säkert de som skulle sett detta som ett otroligt nederlag och något jobbigt, vilket jag kan förstå, men de flesta jag pratat med verkar känna ungefär som jag. Jag kände det som om ungefär 20 ton föll från mina axlar. Som om jag fick en förklaring till så många saker. Att jag inte är enbart lat, eller ouppfostrad, utan mycket har en förklaring, som inte är mitt fel.
Dessutom rättfärdigar denna insikt så mycket kring hur jag tänker att min framtid bör vara, och visar att jag tänkt rätt. Visst sätter ADDn vissa begränsningar för mig, men dessa har jag ändå redan lärt mig att leva med och nu känns det bara skönt att jag vet vad de beror på. Typ att jag absolut inte bör arbeta i kontorslandskap för att min hjärna blir knäpp av alla intryck.
Jag ser det som att många av mina starka sidor också kommer ur detta. Jag tänker massor vilket gör att jag kanske ser saker lite annorlunda än vanliga dödliga. Jag är kreativ som tusan. Och samtidigt analytisk som fasiken. Och när jag väl fokuserar, då är jag väldigt fokuserad.
Det jag vill säga är att jag vägrar se detta som någon funktionsnedsättning. För mig är det en tillgång som jag lär mig att bemästra ju bättre jag lär känna mig själv. Och jag har insett hur viktigt det är att jag är ärlig mot mig själv. Dessutom har det blivit lättare att förstå andra nu när jag förstått att andras hjärnor inte funkar likadant som min!
Den bästa förklaringen jag hittat som beskriver ungefär hur jag fungerar, alla är vi ju unika, hittar du här.
