Jag tror att de allra flesta räknar mig som ganska social och utåt. Jag pratar glatt med de flesta. Kanske lite för mycket ibland. Kanske lite högljutt ibland. Och får rätt ofta höra att jag är bra på den delen.
Men vad de flesta kanske inte vet, är att jag tycker att det är så sjukt jobbigt. Mest innan och efter. Innan är jag nervös. Nervös för att någon (kan vara både vän och okänd) inte ska tycka om mig, att jag inte ska veta vad jag ska säga, att jag ska göra bort mig osv. Och efter för att det tar så otroligt mycket energi att vara sådär supertrevlig, samt att jag gärna analyserar vad jag sagt en sådär 300 gånger.
Även jag får energi av att träffa folk. Jag har ju precis som många andra ett behov av att vara social och umgås. Men det behovet kanske inte behöver uppfyllas hela tiden, som jag förstått att många andra behöver. För mig räcker det utmärkt med en fika eller lunch någon gång ibland. Och lite mingel med andra entreprenörer någon annan gång. Och samtidigt som jag får energi av sånt, blir jag helt dränerad efteråt. Jag behöver väl mer ensamtid och återhämtning än gemene människa helt enkelt.
Såhär har jag alltid varit, även om det såklart blev värre av att jag gick in i väggen. Och det är en av anledningarna till att jag tror att det här med eget företagande och att arbeta mycket hemifrån kommer passa mig så himla bra. Jag trivs ju med att sitta ensam och jobba. Men jag har också börjat förstå varför alla frågar mig hur det ska gå att vara själv, de är ju inte som jag.
Jag har väl förstått, efter att ha snubblat över någon artikel någonstans, att jag kan räknas som introvert. Och ja, detta trots att jag mer än gärna delger min omgivning om mig själv. Och även om jag kan tycka att ordet har en negativ klang, som att det är något du inte bör vara. Så trivs jag alldeles utmärkt med att vara jag. Även om jag ibland kan snegla avundsjukt på mingelproffsen.
