Söndagen var helt fantastisk. Vi spenderade de flesta av Antons vakna timmar utomhus i trädgården och fick en väldans massa gjort. Har äntligen grävd bort en del blommor som vi inte ville ha kvar och rensade i rabatterna. Anton åt glatt lera och sprang iväg på upptäcktsturer.

 

Jag trivs så himla bra här. Blir alldeles varm i själen av att strosa runt i trädgården. Visst är det massvis som vi vill fixa, tex vår underbara plastpanel på huset… Men känslan är bra. Och det är det viktigaste.

Tyvärr följs dessa sköna dagar nästan alltid av ett rejält bakslag. Jag tar i för mycket och mår sen skit dagen/dagarna efter. Ångesten kommer som ett brev på posten. Det är en fruktansvärt jobbig obehagskänsla som sitter i främst övre delen av magen och som får mig att vilja springa långt, långt bort.

Tänk dig att du blir skrämd, och att den känslan håller i sig. Bara det att nu vet du inte vad det är som skrämmer dig. För det vet jag inte. Jag kan inte hitta någon rationell förklaring till känslan utan den bara finns där. Eller ja, jag vet ju att den kommer för att jag ”överansträngt” mig. Ungefär så känns det. Och det går liksom inte att fly ifrån.

Det jag lärt mig är att det enda som funkar är att vila. Vila, vila och vila. Hur svårt det än är att acceptera.

Så det är vad jag gör idag… Vilar… Och försöker låta bli att tycka att jag är ”dålig” som inte är ute i det fullkomligt fantastiska vackra vädret.