Posted on

Att prata om psykisk ohälsa

I söndags var jag inbjuden till Domkyrkan för att sampredika med Elisabeth Sjölander om psykisk ohälsa och hur jag vända min utbrändhet och depression till att våga satsa på och älska mig själv.

Jag pratar ju praktiskt taget dagligen om psykisk ohälsa, ångest och saker jag varit med om. Det är egentligen ingen stor grej för mig att prata om dessa ämnen, i den bemärkelsen att jag gärna gör det och jag tycker inte att det är jobbigt. Däremot var det fantastiskt känslosamt att få göra det offentligt.

Jag vill ju nå ut med mitt budskap. Öppna upp samhället och visa att det är ok att prata om psykisk ohälsa osv och och att det är något som vi måste prata om. Det är inget farligt. Det farliga ligger i att inte prata.

Sen är det klart att det även för mig är läskigt att prata om det som av många anses vara tabu. Även superhjältar tycker att saker är läskiga ibland. Men jag har alltid sagt att om jag bara kan hjälpa en enda människa. Om jag bara kan låta en enda människa känna att hen inte är ensam. Då är det värt att det är lite jobbigt och att en del blir obekväma.

Jag fick så otroligt många fina ord efter gudstjänsten. Jag kände att jag gjorde skillnad.

För er som kände igen er. För er som knappt klarade av att hålla tårarna borta. För er som lät tårarna rinna. För er, var det värt det.

rockem-dialogpredikan-visby-domkyrka
Foto: Miriam Nilsson