Posted on

Rörd till tårar

Det finns inte ord för hur otroligt glad, rörd och tacksam jag är för alla fantastiska kommentarer, peppningar och hejarop som jag fått sen i fredags när jag ”went public” med mina planer för framtiden. Att så många trodde på lilla mig. (paus för snyftningar och tårtorkning)

Några få utvalda har ju vetat om detta ett bra tag. Johne (såklart), Karin, Kicko, Marie och Helena (och några till men dessa har hejat högst). Utan ert pepp hade jag aldrig varit där jag är idag, även om jag inte alltid vågat lita på erat omdöme. Det är ju färgat av kärlek. Ju tryggare jag blivit med mig själv och ju bättre jag mått desto mer litar jag dock även på er tro på mig.

TACK till alla er som stöttat mig och hejat på mig, det känns helt fantastiskt att ha ett så starkt skyddsnät!

(Oooooo… han den där Marcus som fick ett kärleksbrev förut… han har bloggat om MIG, och säger att jag är modig… det ni!)

Posted on

Ett kärleksbrev till Marcus

Alla har vi dem nog. De där människorna som du stött på någon gång under livet. De som gör så enorma avtryck, oavsett om du träffar dem bara en kort stund eller under en lång period. Om du kommer dem nära eller om det bara är ett flyktigt möte.  Oavsett relation så påverkar de dig och dina val för lång tid framöver.

En av de som gjort absolut störst intryck i mitt liv och som fortsätter att inspirer mig mer och mer för varje dag, även om kontakten nu sker via sociala medier, är Marcus Leto – il Presidente. Mannen som så gärna vill bli italienare att han startade en egen italiensk fotbollsliga och fick alla sina vänner att spela fotboll på söndagarna.

När jag först lärde känna Marcus var jag nog knappt 20 (om ens det) och hängde på Escobar på onsdagar och söndagar. Och jag var fullkomligt livrädd för honom. Han var ju sjuuuuuuuukt läskig.

Sen blev Marcus min chef på Birger Jarl, och med tiden lite mindre läskig. Sättet han lyckades hantera mig och mina inte helt rationella humörsvängningar och utbrott på är värd en guldmedalj i både det ena och det andra. Kanske framförallt förhandlingsteknik.

Marcus fick mig att känna mig trygg och självsäker. Han lärde mig hur otroligt viktigt det är för en medarbetare att känna hundraprocentigt stöd och förtroende från sin chef. Och framför allt så lärde han mig att ”the sky is the limit”.

Även om du inte längre är min chef Marcus så påverkar fortfarande dina val mitt liv (ingen press…). Ditt mod och din tro på att ingenting är omöjligt gör att även jag vågar tro detsamma och vågar tro på mig själv. Om du kan så kanske, kanske, kanske även jag med lite humor, lite självdistans och en jäkla massa kärlek också kunna lyckas med det jag vill. Jag vill för fasiken också åka till Vegas. Och vem vet kanske jag tom startar en egen pod någon gång…

TACK!

marcusleto