”Gå ut och ta en promenad. Det kommer att göra underverk med hur du mår.”, ”Jag mådde så mycket bättre av promenader.” Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag fick höra detta när jag var sjuk. Av bekanta, främlingar och en och annan läkare. I’ve got news for you – det är typ det värsta du kan säga till någon som mår så dåligt som jag gjorde. Jag visste redan allt det där. Jag visste var jag borde göra. Men jag var inte ute och gick för att jag fick panikångest efter bara några meter. Att kunna ta mig till brevlådan, eller åka och handla på ICA utan att gå sönder var vinster i min värld.

Jag och min psykolog satte upp mål jag skulle sträva efter att nå under dagen. och det var ok att jag inte nådde dem. De var 1) ta mig upp ur sängen och äta frukost innan Johne och Anton åkte (det var alltså på den tiden då jag inte klarade att lämna Anton på förskolan), 2) ta mig utanför huset (brevlådan, ligga på en filt i trädgården, eller kanske slänga soporna) och 3) laga mat åt familjen. Det var som sagt inte alla dagar jag klarade detta till en början. Men det blev bättre.

Innan jag smällde in i väggen så var jag i mitt livs form, jag tränade som en galning, räknade varenda kalori och gick 1-1,5 mil om dagen. Jag vet att man mår bra av träning. Jag vet också att ”hälsa” kan sätta sig på hjärnan till en grad där det inte längre är hälsosamt.

Idag däremot mår jag svinbra av att promenera. Men idag är jag inte nere i en djup depression. Jag går inte längre runt och funderar på om jag ska leva eller dö. Och jag får inte längre lika jobbiga panikångestattacker. Idag är jag på väg att bli frisk. Det är stor skillnad mot hur jag mådde för ett år sedan. Jag promenerar som sagt, det är bra för hjärnan. Jag yogar, det är underbart för kropp och själ. Men jag har inte kommit igång med styrketräningen. Det får vänta tills jag känner mig redo. Jag är inte där än.

Och ja, jag förstår att du som säger sånt bara vill vara hjälpsam. Men då vet du nu att det inte är så.