Posted on

Att leva med uretrit

I fredags var jag hos Roland på Alvarssons för att prata om både min uretrit och mitt projekt Hot Ass. Vi kom fram till att jag absolut har uretrit. Men då jag skött mig ganska bra på sista tiden så hade jag inte några superbesvär då så vi skippade behandling. Han blev verkligen eld och lågor när jag berättade om Hot Ass också och jag fick massor med tummar upp. Känns bra att ha  någon så erfaren inom området att bolla med.

I helgen fick jag frågan från Amalia (industridesigner för Hot Ass) om jag kunde skriva ner hur en dag ser ut för mig. Och när jag har problem osv. Så det gjorde jag. Det var nyttigt. Men också lite deprimerande. Så jag tänkte att jag skulle beskriva min dag även här, ur en uretritvinkel. Jag vill påpeka att jag i jämförelse med måna andra ändå har relativt lindriga problem. Jag har bara fått superduperont två gånger (vad vi tror så var mina njurbäckeninflammationer uretrit och inget annat). Men så fort jag blir lite kall så får jag trängningar. Obehagskänslor och kissnödigkänslor. Konstant. Typ.

En dag med uretrit

Jag vaknar på morgonen. Oftast av en fot i ansiktet, en spark i magen eller att någon av mina grabbar snarkar. Alternativt sätter sig rakt upp i sängen och börjar babbla glatt.

Jag går på toa, duschar och fixar mig. Gör morgonens smoothie, tar mina PMS-piller. Sen när jag sitter och äter frukost blir jag kall för första gången och börjar känna av mina problem. Suck. Då var det igång.

Sitter på golvet och borstar tänderna på Anton, golvet är kallt. Bad idea.

Jag och Johne busar lite med Anton på skötbordet för att distrahera honom när vi smugglar undan Pato (en goseanka) som inte får följa med till förskolan och klär på barnet tillsammans. Tydliga rutiner på vem som gör vad. Anton har börjat säga sko och mössa, det värmer mammahjärtat. Ut i bilen. Nästa köldchock. När sätet äntligen blir varmt är det så otroligt skönt. Snacka om lättnad. Ringer som alltid mamma från bilen på vägen in till stan och sitter gärna kvar lite extra länge för att få så mycket värme som möjligt.

Kommer in på jobbet och virar direkt in mig i min fleecefilt för att försöka undvika att bli kall. Det går ok även om det inte fungerar helt till 100 procent. Springer på toa en gång i kvarten känns det som. Lättare när jag är inne i ett riktigt arbetsflow, som nu när jag skriver, eller när jag ritar. Då kopplar jag bort tankarna på att jag hela tiden känner mig kissnödig.

Möte, känns dumt att ta med fleecefilten in på ett möte. Jag skäms nog lite. Som om någon hade skämts över att hoppa på kryckor? Nej, det hade hen förstås inte gjort. Men jag känner mig fånig som egentligen skulle behövt ha med filten, och skippar den därför. Blir såklart ordentligt kall istället och får svårt att fokusera på vad som sägs då det istället känns lite som att någon sticker mig i urinröret och jag är kissnödig förstås.

Lunch på stan. Jag går ner. Det funkar bra. Då brukar inte jag bli kall. Jag har en lång och varm jacka. Vet dock att cykla inte funkar för många, och förstår ju när jag ser tillbaka att jag också haft problem med det. Har bara inte kopplat. Väl på stan blir det extra viktigt att inte sitta nära en dörr. Ofta är det ändå kalla stolar och jag blir ofrånkomligt kall igen.

Tillbaka på kontoret och samma sväng som på förmiddagen.

Till förskolan för att hämta Anton, sitter ofta en sväng på golvet där också när jag hälsar på honom och klär på honom. Kall igen.

Till bilen, Anton hälsar glatt på alla han möter på vägen. När han ser bilen säger han något som en mamma kan tolka som ”mammas bil”. Hjärtat blir varmt igen. Bilen har hunnit svalna och hinner inte bli varm innan vi kommit hem, laga mat, helst tillsammans med Johne. Då hinner vi prata om dagen som varit. Ibland lägger jag mig istället på kökssoffan med en filt för att lindra lite.

Efter maten hade jag velat leka lite med Anton, men han vill bygga med klossar. Och golvet är alldeles för kallt för mig. Det gör ont i själen att jag inte kan sitta som jag vill med honom. Och det tog ett bra tag innan jag fattade varför. Det är ju för att jag får mer problem när jag sitter där.

Kvällen avslutas med att vi alla tre sitter under filtar och myser i soffan.

På helgen

På helgen tillkommer utmaningar som att gå ut och leka, åka iväg till andra eller olika fik, köra fyrhjuling, köra pellets, jobba i verkstan med mina möbler osv. It sucks.

Ca 500 000 kvinnor i Sverige lever med detta. Jag är en av dem. Vissa har det kanske lättare och många har det så oändligt mycket jobbigare. Det finns tom de som måste vara sjukskrivna på heltid pga detta. Det är därför jag jobbar med Hot Ass, som alltså kommer bli en produkt för att hjälpa oss som lider av det här. Fatta, en halv miljon svenska kvinnor. (Sen finns det även män som lever med prostatit som är samma sjukdom fast hos män, min produkt ska även hjälpa dem hoppas jag).