Posted on

Att fortfarande vara rädd

Jag hatar att skriva det här. Men jag tror att det är viktigt. Mest för att jag vill att världen ska förstå. Förstå vad det gör med en människas psyke att leva med rädsla.

Idag när jag var på stan så tyckte jag att jag såg honom. Det var håret som gjorde det den här gången. Och trots allt jag gått igenom det senaste året. Trots att jag egentligen inte längre är rädd. Så frös jag en millisekund. Och det gör mig så jäkla förbannad. Mest för att han liksom fortfarande har inflytande över mitt liv. HATE IT!

Jag har ju kommit så långt med mina spöken. Jag kan åka till Uppsala, tom själv, utan att ha ångest. Jag har inte längre samma panik i Enköping och tittar inte ständigt över axeln efter bekanta ansikten där. Jag är inte längre rädd. Och ändå. Ändå frös jag.

Jag skäms. Jag skäms för att jag är rädd. Jag skäms för vad jag låtit människor göra med mig. Jag skäms för att jag inte tagit mig ur fortare. För att jag låtit historien upprepa sig. Om och om igen.

Men mest är jag stolt. Jag lever. Jag tog mig därifrån. Jag har bearbetat saker. Och jag har förlåtit mig själv. Det är nog det svåraste som finns.

Posted on

3 år senare

Igår var det tre år sedan Anton äntligen kom. Akut kejsarsnitt efter 48 timmar på förlossningen. Han ville helt enkelt inte komma ut den naturliga vägen utan höll sig kvar uppe i värmen. Vi var rätt slut alla tre när han väl blev utplockad.

Till att börja med verkade han dock må bra och fick stanna hos oss. Men morgonen efter visade det sig att han bara kräktes och kräktes. Läkarna kom och tog honom med sig. Johne följde såklart med men jag som var nysnittad hade inte mycket annat att välja på än att stanna kvar. Ångesten från den förmiddagen triggas igång igen idag, tre år senare.

Jag var helt säker på att jag skulle förlora honom, visste inte alls vad som hände. Och låg där i sängen och kunde inte ens ta mig upp själv.

Det blev ju däremot en bra morot för att komma igång och börja röra på mig, som är så viktigt efter ett snitt.

På eftermiddagen/kvällen fick jag äntligen komma ner till neo där han låg. Med slang i näsan, bindel för ögonen (eftersom han solades pga gulsot) och syresgrej på foten. Mitt livs största kärlek.

anton-nyfödd-neo-visbylasarett

Det har hänt lite på de här tre åren.

FullSizeRender 2

Posted on

Återblick 2015

Ja jisses vilket år det 2015 varit. Och hur 17 kan det redan vara 2016? 2015 var verkligen ett år med fruktansvärt djupa dalar. Jag har förlorat vänner och fått tilliten fullständigt sönderbombad, något som gjort sanslöst ont, men stärkt vänskapen och kärleken till andra. Och det har gett mig så otroligt mycket. Tack till er som är kvar och till er som kommit in som nya.

Jag har under 2015 varit nere i gyttjehål som känts totalt omöjliga att ta sig upp ur. Men det har också varit ett år då jag gjort just det. Jag har kravlat mig upp ur det där hala och branta hålet och påbörjat en sjukt spännande resa som egen företagare.

Under 2015 har jag varit modigare än någonsin tidigare. Jag har äntligen på riktigt vågat tro på mig själv. Och det är nog bland det modigaste som finns.

Jag har kastat mig in i en värld som designer. Något jag på ett sätt gjort hela mitt liv. Och samtidigt aldrig tidigare provat. Kreativiteten är väl det som varit årets röda tråd. Och hur viktig den är för att jag ska må bra.

Något annat jag tar med mig från 2015 är att jag verkligen gillar mig själv nu. Det är sjukt mycket skönare än att gå runt och inte tycka om sig själv. Man umgås ju ändå en del så att säga.

Jag lärde mig inte dricka kaffe under 2015 heller. Det gör inte så mycket känner jag. Är inget jag kommer sträva efter nästa år heller. Däremot har jag lärt mig att dricka öl. Även om jag tydligen där har en komplicerad smak. Och yoga var ju också nytt för 2015.

 

För att sammanfatta så har jag gjort en liten lista över saker jag lärt mig/provat på under 2015

  • Måla möbler
  • Illustrator
  • Yoga
  • Photoshop
  • Kärleken till sprayfärg
  • Odla tomater
  • Måla golv
  • Gipsa väggar
  • Tagt tag i PMS
  • ADD/ADHD
  • Lightroom
  • Dricka öl
  • Bokföring
  • Koka saft
  • WordPress
  • En himla massa om retroprylar
  • Älska mig själv, så som jag är

Jag ser galet mycket fram emot 2016. Det ska bli så spännande att se vilka utmaningar jag kommer att ställas inför och hur otroligt mycket mer jag klarar än vad jag tror idag.

Jag lämnar ett omvälvande, viktigt och spännande år bakom mig. Och ser fram emot 2016 med hopp, lycka och en himla massa jävlar anamma.

emma-hällström-2015-återblick-rockem

Posted on

En julönskan

Äntligen är julen här! Min absoluta favorithögtid. Snön saknas, men egentligen gör det inte jättemycket. Det är inte snö julen handlar om för mig.

För mig handlar julen om familjen. Om kärlek och välkomnande. Om att vi alla är människor och lika mycket värda. Om hur otroligt mycket jag skäms över att vara svensk just nu. Om hur arg jag är på regeringen. Och om hur rädd jag är för samhällsklimatet just nu.

Jag vill helst gömma mig någonstans. På en plats där alla är accepterade. Stoppa huvudet i sanden och inte komma ut igen förrän alla andra också har förstått det som för mig är så självklart. Att alla är lika mycket värda. ALLA människor. Oavsett härkomst, hudfärg, religion, hårfärg, sexuell läggning, kön, ålder eller funktion. Alla är vi lika mycket värda.

Jag hade inte tänkt gå in på allt det där. För jag orkar egentligen inte. Men jag måste. Jag måste fortsätta stå upp för vad jag tycker, tänker och känner. Jag måste fortsätta orka. För om inte jag orkar stå emot. Hur ska jag då kunna kräva att andra ska göra det?

Är det något jag önskar mig i julklapp så är det att regeringen ska häva sitt beslut. Att de ska inse att det finns andra lösningar på de utmaningar som flyktingströmmen för med sig. Och att de människor som flytt för sina liv istället ska känna kärlek och trygghet när de äntligen nått sitt mål. Dessa människor är i mina ögon hjältar som trotsat allt och kommit en så lång och farofylld väg. De förtjänar så oändligt mycket bättre. Och framförallt, de är lika mycket värda som du och jag.

 

Posted on

Jag är inte fel

Jag har ju tidigare skrivit om Georgios Karpathakis. Han har vänt sin ADHD till sin framgång och grundade 2012 siten Underbara ADHD, som gått från blogg till att bli en digital plattform där diagnostiserade barn, anhöriga, skola och sjukvård möts.

Precis som Georgios har jag nog alltid vetat att jag är annorlunda, konstig och fel. Hur jag än försökt dölja det, något som jag varit fantastiskt duktig på, så har jag alltid känt det inom mig. Jag har känt att jag är fel.

Jag har känt mig så otroligt korkad som inte klarat av att ta in enkla (enligt andra) instruktionstexter. Frustrerad över att inte kunna behålla fokus. Eller dum som inte kan behålla den tanke som jag tänkt, eller ännu värre formulera den på ett sätt så andra förstår.

Det jag förstått nu är snarare den styrka jag besitter som klarat av att dölja allt detta. Jag har ju presterat, om inte alltid på topp så i alla fall jäkligt bra. Jag ser det som att min fallenhet för matte och logik (jag är rätt smart) och min starka kreativa sida har hjälpt, eller kanske snarare stjälpt mig.

Jag har kunnat hålla mig flytande och presterat. Men på bekostnad av mig själv. Ingen har märkt min ADD/ADHD. Och det är det som gör att jag idag inte heller får någon diagnos. Jag har helt enkelt klarat mig för bra.

Jag har egentligen inget behov av att ha de där bokstäverna på ett papper. Jag vill inte medicinera mot det här. Jag gillar ju mig. Enda anledningen är att jag, om jag haft bokstäverna på papper, skulle kunnat få hjälp med delar av företaget som nu känns oövervinneliga. Jag kommer lösa det. Men hade gärna lagt energin på annat.

Jag tänker stånga mig blodig för att andra ska känna likadant som jag känner idag. Att det ska bli ok att inte passa in i formen. Att andra ska få utvecklas så som de är och utefter sina förutsättningar. Och inte behöva dölja vem de är eller behöva känna sig fel.

Idag ser jag mig inte som fel. Idag ser jag mig som jag. Jag är unik. Jag är awesome.

Utskrift

Posted on

Filmpremiär

Nu är den här! Vi hade premiärvisning här hemma i soffan med rödvin och tapas i fredags och nu blir det internet premiär. Jag hoppas verkligen att ni känner er utvalda.

Tack till Science Park som gett mig den här möjligheten och stöttat mig genom hösten. Och till Rumblewood som gjort filmen och gjort så mycket mer för mig än ”bara” en film. Tack!

Posted on

Jej för mig

Wow. Jag är fortfarande helt chockad.

Igår hade vi avslutning med det härliga gänget i GoAhead. Vi la våra halvårsplaner och bestämde ett datum för att träffas och följa upp i maj.

Dagen avslutades med filmvisning av våra olika företags filmer. Och jäklar vad bra de blev!

Men innan filmvisningen hade vi en övning där vi skulle ge personlig feedback till alla i gruppen. Min mardröm. Jag älskar att säga vad folk är bra på, men tycker att liknande övningar är så sjukt jobbiga! Funderade ett tag på om jag kunde rymma. Diskuterade med mig själv om vikten av att jag håller på mina gränser och inte gör saker jag inte vill. Att jag faktiskt kunde gå därifrån. Men kom sen fram till att om jag inte gör saker jag tycker är obekväma så kommer jag inte heller att utvecklas.

Jag är så glad att jag stannade. Fina, fina, underbara ni. Jag har ju någon sorts målbild av vem jag vill vara. Hur jag önskar att jag uppfattas. Och efter igår så tror jag nästan att jag har kommit dit. Det gjorde mig så fantastiskt glad.

Även mina utvecklingsområden stämde överens med min egna bild. Vilket känns skönt och framförallt så vet jag att jag är på väg åt rätt håll.

Tack alla underbara deltagare i GoAhead. Och tack Lisa och Viveka för att ni tror på mig och stöttar mig som den jag är!

Jag kände verkligen att jag faktiskt redan har blivit min egna hjälte. Jej för mig!

(Jaha, nu bölar jag igen. På Espressohouse.)

own-hero-lilahår-randigrödbak-poster

Posted on

Lagom är inte jag, jag är inte lagom

… så säger Georgios Karpathakis i sitt sommarprat. Och jag känner så väl igen mig.

 

Jag har svårt med lagom. Oavsett om det kommer till att städa, bråka, sova, jobba, träna, äta nyttigt, äta onyttigt, älska, sjunga. You name it. Oavsett vad det handlar om så är jag inte lagom. Jag är antingen eller. På eller av.

Städar jag så rensas det i garderober, det organiseras i lådor. Jag slutar liksom inte vid att plocka lite och dammsuga. Utan städar jag så ska allt städas. Något som slutar med att det är ganska skitigt här hemma. För jag är antingen eller. Och ingen orkar vara så på som jag kan vara jämt.

Samma sak har alltid gällt när jag läser eller jobbar. När jag väl har fokus så finns det nästan inget som kan ta sig in i min lilla värld. Då är jag där. Och jag är så himla bra. Jag glömmer dock saker som att äta, dricka eller gå på toaletten. Det är inte jättepraktiskt. Men gud vad jag älskar att vara i zonen. Det är som en drog. En drog som dock kan ge rejäla baksmällor.

Jag försöker hitta lagom inom olika områden i livet just nu. Och det går rätt bra! När det kommer till träning funkar yogan super. Jag märker att jag blir starkare och smidigare. Och samtidigt så ger den så mycket psykiskt. Kosten funkar bra med 5:2 som vi kör nu. Det sätter sig inte alls på psyket som tidigare försök att hålla koll på kosten har gjort.

I jobbet med företaget försöker jag få in rutiner som promenader och yoga för att få till pauser. Det är svårt att hålla en lagom konstant nivå och jag tror helt enkelt inte att det är något för mig. Istället har jag accepterat att baksmällorna kommer och tar hand om dem. Är det en dag som jag har baksmälla så ser jag helt enkelt till hur otroligt mycket jag gjorde dagen innan då jag var i zonen, och låter mig själv och hjärnan vila.

Jag har helt enkelt börjat hitta vägar som funkar för mig.

Jag tror ju att det är så. Att vi måste hitta rätt arbetssätt som passar den enskilde individen. Jag tror att så många av alla dessa sjukskrivningar pga stress som ökar lavinartat i Sverige idag skulle kunna undvikas om bara samhället kunde börja acceptera att alla inte är likadana. Att alla inte passar i samma form. Och att det är något bra. Något vi ska ta tillvara på. Inte något vi ska jobba emot.

Lagom är inte jag, jag är inte lagom.

be-unique-superawesome-gulbak-poster

 

Posted on

Att hålla fast vid naiviteten

När vi ändå pratat om det där med vikten av drömmar så tänker jag att det passar sig att ta upp naivitet. 

Igår lyssnade jag på Erik Byrenius, en av tre grundare till onlinepizza.se. Han sa en massa bra saker. Vikten av motivation och teamet. Men också om hur det för deras framgång var avgörande med naiviteten. Dvs den naivitet som säger att det som många säger är omöjligt visst är möjligt. Det där som gör att en ger sig in i något med helt blåa ögon och lite av ”hur svårt kan det vara”-attityd. 

Ju fler entreprenörer jag lyssnar på. Desto tryggare blir jag i att lita på min naivitet. 

Jag får ofta höra att saker är omöjliga. Att saker kommer ta väldigt lång tid. Att det är svårt att lyckas osv. Men jag tänker hålla fast vid min ”naivitet”. Jag måste ju tro att detta är möjligt. Annars kan jag ju lika gärna sluta redan nu. Och hur kul skulle det vara?
Nej, jag väljer att fortsätta vara jag. Att lita på min magkänsla. Tro på att det här kommer gå. Så kalla mig gärna naiv. För mig är det något positivt. 

Nu sitter jag på båten till fastlandet. En sväng i Stockholm och sen ska jag köra RockEms julfest för i år. Eller ja, jag har blivit inbjuden på kryss med 3 andra tjejer. Första nöjesresan ensam sen jag blev mamma. 

  
  

Posted on

Normal eller unik?

Jag tror egentligen att ingen är normal. Att vi alla är unika. Men att samhället försöker få oss till samma homogena massa där alla ska passa in i ett eller några fack. Om det inte finns ett fack som passar, ja då är det nåt fel. Och fel måste åtgärdas.

Och let’s face it. Jag är marknadsförare. Jag har byggt en hel karriär på att dela in människor i olika grupper, segment, och ge dem olika egenskaper. Men det är en helt annan sak.

När vi pratar om individer så är jag så otroligt hundraprocentigt säker på att företag och samhället skulle ha så mycket att vinna på att, istället för att försöka göra oss likadana, se till de styrkor och svagheter som den enskilde individen besitter. Och anpassa sig efter dessa.

Vi lever 2015, internet gör att sååååå många skulle kunna jobba på en tid och plats som passar dem bättre än det vanliga kontoret 8-17. Och ja, jag vet. Detta går inte att applicera på alla arbetsgrupper. Det skulle vara jättesvårt att operera en patient på distans. Men allt behöver inte alltid gälla alla. Det är det som är det fina i kråksången. Allt behöver inte gälla alla!

Ta min skolgång som exempel. När jag började skolan så var jag redan en hejare på matte och hade redan tagit mig igenom de första böckerna (med en mamma som var lågstadielärare är det kanske inte jättekonstigt). Istället för att då få börja i en senare bok blev jag ändå tvingad att börja om från början. Hur bra tror ni det gick för någon med koncentrationssvårigheter att sitta och skriva hela sidor med 1, 2 och 3or? Här borde min lärare ju istället ha plockat upp mitt uppenbara intresse och gett mig lite utmaningar.

Och jag vet, skolan saknar resurser. Men jag tror ändå att en väldigt stor del, både i mindsetet hos lärare och hos dem som fördelar pengarna, sitter i att alla ska vara lika.

Jag tror att företagen skulle vara ett bra ställe att ändra det här mindsetet på. För någonstans så måste det ju börja! tänk en arbetsplats där du får betalt för det du gör. För att du levererar dina tydliga mål. Du kan jobba när du vill och var du vill. Så länge du levererar dina mål. Möten går att ha över länk. Och låt oss vara ärliga. De allra flesta möten som du har idag är rätt onödiga. Men med en striktare mötesstruktur skulle mötena kunna minimeras och tiden istället gå till att leverera.

För mig blev lösningen att starta eget. Jag kan ta pauser och vila när jag behöver det. Jag kan jobba kvällar och helger om det behövs. Jag kan sitta framför tvn, på ett cafe eller vid mitt skrivbord. Eller varför inte på en strand i Thailand. Ok, det har jag inte råd med än, men jag kommer dit.

Det är iaf en av de bästa insikterna efter min resa. Att jag behöver inte längre kämpa för att försöka bli normal utan kan istället lägga energin på att vara unik.

Standard RGB