Jag har ju tidigare skrivit om Georgios Karpathakis. Han har vänt sin ADHD till sin framgång och grundade 2012 siten Underbara ADHD, som gått från blogg till att bli en digital plattform där diagnostiserade barn, anhöriga, skola och sjukvård möts.
Precis som Georgios har jag nog alltid vetat att jag är annorlunda, konstig och fel. Hur jag än försökt dölja det, något som jag varit fantastiskt duktig på, så har jag alltid känt det inom mig. Jag har känt att jag är fel.
Jag har känt mig så otroligt korkad som inte klarat av att ta in enkla (enligt andra) instruktionstexter. Frustrerad över att inte kunna behålla fokus. Eller dum som inte kan behålla den tanke som jag tänkt, eller ännu värre formulera den på ett sätt så andra förstår.
Det jag förstått nu är snarare den styrka jag besitter som klarat av att dölja allt detta. Jag har ju presterat, om inte alltid på topp så i alla fall jäkligt bra. Jag ser det som att min fallenhet för matte och logik (jag är rätt smart) och min starka kreativa sida har hjälpt, eller kanske snarare stjälpt mig.
Jag har kunnat hålla mig flytande och presterat. Men på bekostnad av mig själv. Ingen har märkt min ADD/ADHD. Och det är det som gör att jag idag inte heller får någon diagnos. Jag har helt enkelt klarat mig för bra.
Jag har egentligen inget behov av att ha de där bokstäverna på ett papper. Jag vill inte medicinera mot det här. Jag gillar ju mig. Enda anledningen är att jag, om jag haft bokstäverna på papper, skulle kunnat få hjälp med delar av företaget som nu känns oövervinneliga. Jag kommer lösa det. Men hade gärna lagt energin på annat.
Jag tänker stånga mig blodig för att andra ska känna likadant som jag känner idag. Att det ska bli ok att inte passa in i formen. Att andra ska få utvecklas så som de är och utefter sina förutsättningar. Och inte behöva dölja vem de är eller behöva känna sig fel.
Idag ser jag mig inte som fel. Idag ser jag mig som jag. Jag är unik. Jag är awesome.
