Posted on

Jag är inte fel

Jag har ju tidigare skrivit om Georgios Karpathakis. Han har vänt sin ADHD till sin framgång och grundade 2012 siten Underbara ADHD, som gått från blogg till att bli en digital plattform där diagnostiserade barn, anhöriga, skola och sjukvård möts.

Precis som Georgios har jag nog alltid vetat att jag är annorlunda, konstig och fel. Hur jag än försökt dölja det, något som jag varit fantastiskt duktig på, så har jag alltid känt det inom mig. Jag har känt att jag är fel.

Jag har känt mig så otroligt korkad som inte klarat av att ta in enkla (enligt andra) instruktionstexter. Frustrerad över att inte kunna behålla fokus. Eller dum som inte kan behålla den tanke som jag tänkt, eller ännu värre formulera den på ett sätt så andra förstår.

Det jag förstått nu är snarare den styrka jag besitter som klarat av att dölja allt detta. Jag har ju presterat, om inte alltid på topp så i alla fall jäkligt bra. Jag ser det som att min fallenhet för matte och logik (jag är rätt smart) och min starka kreativa sida har hjälpt, eller kanske snarare stjälpt mig.

Jag har kunnat hålla mig flytande och presterat. Men på bekostnad av mig själv. Ingen har märkt min ADD/ADHD. Och det är det som gör att jag idag inte heller får någon diagnos. Jag har helt enkelt klarat mig för bra.

Jag har egentligen inget behov av att ha de där bokstäverna på ett papper. Jag vill inte medicinera mot det här. Jag gillar ju mig. Enda anledningen är att jag, om jag haft bokstäverna på papper, skulle kunnat få hjälp med delar av företaget som nu känns oövervinneliga. Jag kommer lösa det. Men hade gärna lagt energin på annat.

Jag tänker stånga mig blodig för att andra ska känna likadant som jag känner idag. Att det ska bli ok att inte passa in i formen. Att andra ska få utvecklas så som de är och utefter sina förutsättningar. Och inte behöva dölja vem de är eller behöva känna sig fel.

Idag ser jag mig inte som fel. Idag ser jag mig som jag. Jag är unik. Jag är awesome.

Utskrift

Posted on

Lagom är inte jag, jag är inte lagom

… så säger Georgios Karpathakis i sitt sommarprat. Och jag känner så väl igen mig.

 

Jag har svårt med lagom. Oavsett om det kommer till att städa, bråka, sova, jobba, träna, äta nyttigt, äta onyttigt, älska, sjunga. You name it. Oavsett vad det handlar om så är jag inte lagom. Jag är antingen eller. På eller av.

Städar jag så rensas det i garderober, det organiseras i lådor. Jag slutar liksom inte vid att plocka lite och dammsuga. Utan städar jag så ska allt städas. Något som slutar med att det är ganska skitigt här hemma. För jag är antingen eller. Och ingen orkar vara så på som jag kan vara jämt.

Samma sak har alltid gällt när jag läser eller jobbar. När jag väl har fokus så finns det nästan inget som kan ta sig in i min lilla värld. Då är jag där. Och jag är så himla bra. Jag glömmer dock saker som att äta, dricka eller gå på toaletten. Det är inte jättepraktiskt. Men gud vad jag älskar att vara i zonen. Det är som en drog. En drog som dock kan ge rejäla baksmällor.

Jag försöker hitta lagom inom olika områden i livet just nu. Och det går rätt bra! När det kommer till träning funkar yogan super. Jag märker att jag blir starkare och smidigare. Och samtidigt så ger den så mycket psykiskt. Kosten funkar bra med 5:2 som vi kör nu. Det sätter sig inte alls på psyket som tidigare försök att hålla koll på kosten har gjort.

I jobbet med företaget försöker jag få in rutiner som promenader och yoga för att få till pauser. Det är svårt att hålla en lagom konstant nivå och jag tror helt enkelt inte att det är något för mig. Istället har jag accepterat att baksmällorna kommer och tar hand om dem. Är det en dag som jag har baksmälla så ser jag helt enkelt till hur otroligt mycket jag gjorde dagen innan då jag var i zonen, och låter mig själv och hjärnan vila.

Jag har helt enkelt börjat hitta vägar som funkar för mig.

Jag tror ju att det är så. Att vi måste hitta rätt arbetssätt som passar den enskilde individen. Jag tror att så många av alla dessa sjukskrivningar pga stress som ökar lavinartat i Sverige idag skulle kunna undvikas om bara samhället kunde börja acceptera att alla inte är likadana. Att alla inte passar i samma form. Och att det är något bra. Något vi ska ta tillvara på. Inte något vi ska jobba emot.

Lagom är inte jag, jag är inte lagom.

be-unique-superawesome-gulbak-poster

 

Posted on

Att träna på lagom

Jag kan vara rätt trögstartad ibland. Det tar emot att sätta igång med det jag ska/bör/måste göra. Oavsett om det är något roligt eller något tråkigt, även om tråkigare saker såklart har en än högre tröskel. Detta är en del av min vanliga personlighet och något som förstärks rejält av depressionen och utmattningen.

Sen när jag väl är igång blir det istället svårt att stoppa mig. Jag går in helt i det jag gör och vill göra klart, även om det betyder att jag håller på halva natten. En typisk del av ADDn och något som säkerligen varit med och bidragit till att jag gått in i väggen. Jag glömmer helt enkelt bort pauserna. Glömmer att äta, vila och allt annat som är viktigt.

När jag väl gör något så gör jag det alltså till 1000 %, oavsett om det är en powerpointpresentation, träna, läsa, renovera eller annat.

Min psykolog sa under en diskussion kring träning och mat ”Emma, nu kommer jag säga något som du verkligen inte kommer att tycka om. Men LAGOM, det är ett väldigt bra ord.”

Det sved. Vaddå lagom? Jag vill ju vara bäst. På allt! Och snabbast… Så kommer hon och säger att jag ska satsa på lagom. Men som vanligt så gör jag precis som psykologen säger (hmmmmm) och nu jobbar jag helt enkelt på att hitta vad som är lagom, när det kommer till alla delar av livet. Och det är SKITSVÅRT! Både att hitta balansen och att acceptera den.

Mitt lilla renoveringsprojekt är ju perfekt övning. Det är något som jag tycker är grymt roligt, det är under lite tidspress, men ändå inte farligt än, och dessutom så är det terapi för själen att hålla på. Så nu tvingar jag mig själv till pauser. Klockan är ställd för fikor och lunch, både starttid och sluttid. Jag tvingar verkligen mig själv att koppla av under hela den tiden. Och kanske framförallt med att lära mig tycka att det är ok med lagom. Det är ok att äta onyttigt någon gång, om jag inte gör det hela tiden. Det kan vara lagom. Jag behöver inte träna varje dag eller gå två mil. Jag kan röra på mig lagom. Och jag behöver inte renovera allt på en gång. Det räcker med att jag gör det lite lagom.

Solen, Öjars och Lemmy hjälper i alla fall till så gott de kan.

lemmy_vila_katt

 

 

Posted on

Den däringa väggen – del 6 jej, jag har ADD

Du har inte funderat på om du har ADD eller nåt sånt? frågade min handläggare på Försäkringskassan när jag träffade honom i januari. Och jo, det hade jag ju. Däremot hade jag inte känt något direkt behov av att få en diagnos. Det kändes som att jag klarade mig rätt bra ändå.

Sen har jag läst och läst, så mycket som det nu går när det inte går att fokusera hjärnan på några längre texter, och tänkt en himla massa, gjort tester på nätet och tillslut så tog jag upp detta med min psykolog. Hon höll med mig om att jag inte är i något akut behov av en diagnos, men föreslog att vi kunde göra en screening.

Man testar både ADHD och ADD samtidigt, eftersom det är nästan samma sak. Testet mäter två parametrar – koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet. Gränsvärdet på båda parametrarna är 17, jag hade 34 på koncentration och 30 på hyperaktiviteten. Kommentaren från psykologen var: Jo, vi visste ju redan att du är bra på att dölja och kompensera… (Läget var lite värre än hon trott, och då har hon ändå grävt i mitt innersta ett bra tag.)

Trots höga poäng även på hyperaktiviteten kom vi fram till att det troligen är ADD, eftersom jag inte har behovet av att springa runt runt hela tiden (typ). Vi kom också fram till att vi inte kommer gå vidare med någon utredning för diagnos i dagsläget utan avvaktar om det skulle behövas för till exempel Arbetsförmedlingen eller liknande i framtiden. Just för att jag ändå klarar mig förhållandevis bra, bortsett från lite in i väggen springande då, och för att jag inte är intresserad av att medicinera bort detta.

Det finns säkert de som skulle sett detta som ett otroligt nederlag och något jobbigt, vilket jag kan förstå, men de flesta jag pratat med verkar känna ungefär som jag. Jag kände det som om ungefär 20 ton föll från mina axlar. Som om jag fick en förklaring till så många saker. Att jag inte är enbart lat, eller ouppfostrad, utan mycket har en förklaring, som inte är mitt fel.

Dessutom rättfärdigar denna insikt så mycket kring hur jag tänker att min framtid bör vara, och visar att jag tänkt rätt. Visst sätter ADDn vissa begränsningar för mig, men dessa har jag ändå redan lärt mig att leva med och nu känns det bara skönt att jag vet vad de beror på. Typ att jag absolut inte bör arbeta i kontorslandskap för att min hjärna blir knäpp av alla intryck.

Jag ser det som att många av mina starka sidor också kommer ur detta. Jag tänker massor vilket gör att jag kanske ser saker lite annorlunda än vanliga dödliga. Jag är kreativ som tusan. Och samtidigt analytisk som fasiken. Och när jag väl fokuserar, då är jag väldigt fokuserad.

Det jag vill säga är att jag vägrar se detta som någon funktionsnedsättning. För mig är det en tillgång som jag lär mig att bemästra ju bättre jag lär känna mig själv. Och jag har insett hur viktigt det är att jag är ärlig mot mig själv. Dessutom har det blivit lättare att förstå andra nu när jag förstått att andras hjärnor inte funkar likadant som min!

Den bästa förklaringen jag hittat som beskriver ungefär hur jag fungerar, alla är vi ju unika, hittar du här.

unique