Posted on

Jag är inte fel

Jag har ju tidigare skrivit om Georgios Karpathakis. Han har vänt sin ADHD till sin framgång och grundade 2012 siten Underbara ADHD, som gått från blogg till att bli en digital plattform där diagnostiserade barn, anhöriga, skola och sjukvård möts.

Precis som Georgios har jag nog alltid vetat att jag är annorlunda, konstig och fel. Hur jag än försökt dölja det, något som jag varit fantastiskt duktig på, så har jag alltid känt det inom mig. Jag har känt att jag är fel.

Jag har känt mig så otroligt korkad som inte klarat av att ta in enkla (enligt andra) instruktionstexter. Frustrerad över att inte kunna behålla fokus. Eller dum som inte kan behålla den tanke som jag tänkt, eller ännu värre formulera den på ett sätt så andra förstår.

Det jag förstått nu är snarare den styrka jag besitter som klarat av att dölja allt detta. Jag har ju presterat, om inte alltid på topp så i alla fall jäkligt bra. Jag ser det som att min fallenhet för matte och logik (jag är rätt smart) och min starka kreativa sida har hjälpt, eller kanske snarare stjälpt mig.

Jag har kunnat hålla mig flytande och presterat. Men på bekostnad av mig själv. Ingen har märkt min ADD/ADHD. Och det är det som gör att jag idag inte heller får någon diagnos. Jag har helt enkelt klarat mig för bra.

Jag har egentligen inget behov av att ha de där bokstäverna på ett papper. Jag vill inte medicinera mot det här. Jag gillar ju mig. Enda anledningen är att jag, om jag haft bokstäverna på papper, skulle kunnat få hjälp med delar av företaget som nu känns oövervinneliga. Jag kommer lösa det. Men hade gärna lagt energin på annat.

Jag tänker stånga mig blodig för att andra ska känna likadant som jag känner idag. Att det ska bli ok att inte passa in i formen. Att andra ska få utvecklas så som de är och utefter sina förutsättningar. Och inte behöva dölja vem de är eller behöva känna sig fel.

Idag ser jag mig inte som fel. Idag ser jag mig som jag. Jag är unik. Jag är awesome.

Utskrift

Posted on

Lagom är inte jag, jag är inte lagom

… så säger Georgios Karpathakis i sitt sommarprat. Och jag känner så väl igen mig.

 

Jag har svårt med lagom. Oavsett om det kommer till att städa, bråka, sova, jobba, träna, äta nyttigt, äta onyttigt, älska, sjunga. You name it. Oavsett vad det handlar om så är jag inte lagom. Jag är antingen eller. På eller av.

Städar jag så rensas det i garderober, det organiseras i lådor. Jag slutar liksom inte vid att plocka lite och dammsuga. Utan städar jag så ska allt städas. Något som slutar med att det är ganska skitigt här hemma. För jag är antingen eller. Och ingen orkar vara så på som jag kan vara jämt.

Samma sak har alltid gällt när jag läser eller jobbar. När jag väl har fokus så finns det nästan inget som kan ta sig in i min lilla värld. Då är jag där. Och jag är så himla bra. Jag glömmer dock saker som att äta, dricka eller gå på toaletten. Det är inte jättepraktiskt. Men gud vad jag älskar att vara i zonen. Det är som en drog. En drog som dock kan ge rejäla baksmällor.

Jag försöker hitta lagom inom olika områden i livet just nu. Och det går rätt bra! När det kommer till träning funkar yogan super. Jag märker att jag blir starkare och smidigare. Och samtidigt så ger den så mycket psykiskt. Kosten funkar bra med 5:2 som vi kör nu. Det sätter sig inte alls på psyket som tidigare försök att hålla koll på kosten har gjort.

I jobbet med företaget försöker jag få in rutiner som promenader och yoga för att få till pauser. Det är svårt att hålla en lagom konstant nivå och jag tror helt enkelt inte att det är något för mig. Istället har jag accepterat att baksmällorna kommer och tar hand om dem. Är det en dag som jag har baksmälla så ser jag helt enkelt till hur otroligt mycket jag gjorde dagen innan då jag var i zonen, och låter mig själv och hjärnan vila.

Jag har helt enkelt börjat hitta vägar som funkar för mig.

Jag tror ju att det är så. Att vi måste hitta rätt arbetssätt som passar den enskilde individen. Jag tror att så många av alla dessa sjukskrivningar pga stress som ökar lavinartat i Sverige idag skulle kunna undvikas om bara samhället kunde börja acceptera att alla inte är likadana. Att alla inte passar i samma form. Och att det är något bra. Något vi ska ta tillvara på. Inte något vi ska jobba emot.

Lagom är inte jag, jag är inte lagom.

be-unique-superawesome-gulbak-poster