Posted on 25 februari, 201625 februari, 2016 by Emma

När drömmar blir verklighet

Jag måste nog säga att det inte är varje dag som jag anordnar möhippor. Det är inte heller varje dag som prästen som ska viga brudparet är med på möhippans middag. Eller att jag hamnar i ett djupt samtal med en otroligt cool präst om livet. Berättar min historia och varför jag är där jag är idag.

Men för några veckor sen hände just det. På möhippan för Sara lärde jag känna Gotlands superpräst Elisabeth Sjölander. Vi kom att prata om mig, RockEm och vad som tagit mig hit. Utbrändhet, feminism, allas lika värde och rätt att platsa in, oavsett form.

Och hon måste ha gillat vad hon hörde. För helt plötsligt hade jag gått med på att sampredika med henne i Domkyrkan den 6 mars kl 11. För att prata om just detta. Utbrändhet, livsavgörande beslut och vad som är viktigt i livet.

Det ska bli så otroligt spännande och det är verkligen en dröm som går i uppfyllelse. Att få sprida mitt budskap, min historia och kanske, kanske inspirera någon. Lite coolt känns det ju att få göra det i Domkyrkan också. Farfar (som ju var präst) skulle nog ha blivit stolt.

Posted on 19 februari, 201619 februari, 2016 by Emma

Rakt in i stekpannan

Jag visste väl egentligen redan söndagen för två veckor sen att det var på g. Den helgen hade jag ordnat en underbart rolig möhippa (för att skryta lite… hahaha) och slagit klackarna i taket lite väl länge på Munken under lördagskvällen. Jag vilade såklart på söndagen (eller ja, jag var alltså bakis). Men sen var det ju måndag och jobb igen.

På onsdagen mådde jag crap men gick och yogade och det räddade upp mig till ytan igen. Torsdag och fredag hade jag så mycket att göra att jag inte hann reflektera eller känna efter.

Sen förra helgen var det dags för fantastiskt härligt bröllop och vi hade dessutom mamma och pappa här torsdag-tisdag. Skönt och avlastande att slippa tänka på mat och att Antons fokus hamnar på någon annan. Men samtidigt så är det annorlunda att inte vara ensam hemma. Jag kunde (ville) ju självklart inte stanna hemma från bröllopet, även om jag var helt slut. Och hade helt fantastiskt roligt. Lite lätt trött på söndagen.

Efter ytterligare två nätter med kass sömn och en kort deadline i tisdags, där jag fixade på kvällen pressbilder och tillhörande text på kvällen. Jag var dessutom ensam hemma med Anton då Johne var i Stockholm, så fjärrutlösare på kameran, stativ, noll naturligt ljus, en pillande 3-åring så kom det till slut. Bakslaget. I onsdags smällde det till som en stekpanna. Jag klarade inte av att ta mig hemifrån och mådde skit. Tog mig till yogan på kvällen och det gick så fruktansvärt dåligt. Kände mig bara svag och illamående. I slutet låg jag i det breda barnets position, med pannan mot yogamattan och tårarna började rinna ner för mina kinder och blanda sig med svetten. Efteråt smet jag snabbt iväg.

Bestämde mig för att ta ännu en dag med vila och det funkade. Framåt eftermiddagen orkade jag jobba lite hemifrån och imorse vaknade jag glad och utvilad. Jag körde ett yogapass hemma i salen med en massa tända ljus och jag var stark. Som fan. Och jag andades nästan hela tiden. Det ni!

Så vad har jag lärt mig av det här då? Att jag måste vila i tid var inget nytt. Det visst jag redan men ignorerade tecknen den här gången. Det var väl kanske dumt, men skönt att det ändå gick att göra det och att jag trots det fick ett så pass kort bakslag. Jag hanterar tankarna på ett annat sätt nu också. Känslan av att jag är värdelös, suger på allt och paniken i bröstet och magen kommer fortfarande. Men, nu accepterar jag dem på ett annat sätt. Jag reflekterar och vet vad det beror på. Och att de där känslorna kommer gå över, jag vet att det är tillfälligt. Det gör det lättare att genomlida bakslaget. Det får helt enkelt vara ok att ta någon eller några dagar på soffan och bara plöja hjärndöda serier då. För det löser sig.

Idag är jag oslagbar igen och jäkligt grym på det jag gör. Puss

Sjukt snygga och taggade på bröllop. Och lyxigt att få bo på hotell i vår egna stad.

rockem-press-sociala-medier-2 — Pressbild.

rockem-press-5 — Titta vad jag sitter och jobbar. Klänning hemma i soffan. Jojo, så ser det ut.

Posted on 5 februari, 20169 februari, 2016 by Emma

Att leva med uretrit

I fredags var jag hos Roland på Alvarssons för att prata om både min uretrit och mitt projekt Hot Ass. Vi kom fram till att jag absolut har uretrit. Men då jag skött mig ganska bra på sista tiden så hade jag inte några superbesvär då så vi skippade behandling. Han blev verkligen eld och lågor när jag berättade om Hot Ass också och jag fick massor med tummar upp. Känns bra att ha någon så erfaren inom området att bolla med.

I helgen fick jag frågan från Amalia (industridesigner för Hot Ass) om jag kunde skriva ner hur en dag ser ut för mig. Och när jag har problem osv. Så det gjorde jag. Det var nyttigt. Men också lite deprimerande. Så jag tänkte att jag skulle beskriva min dag även här, ur en uretritvinkel. Jag vill påpeka att jag i jämförelse med måna andra ändå har relativt lindriga problem. Jag har bara fått superduperont två gånger (vad vi tror så var mina njurbäckeninflammationer uretrit och inget annat). Men så fort jag blir lite kall så får jag trängningar. Obehagskänslor och kissnödigkänslor. Konstant. Typ.

En dag med uretrit

Jag vaknar på morgonen. Oftast av en fot i ansiktet, en spark i magen eller att någon av mina grabbar snarkar. Alternativt sätter sig rakt upp i sängen och börjar babbla glatt.

Jag går på toa, duschar och fixar mig. Gör morgonens smoothie, tar mina PMS-piller. Sen när jag sitter och äter frukost blir jag kall för första gången och börjar känna av mina problem. Suck. Då var det igång.

Sitter på golvet och borstar tänderna på Anton, golvet är kallt. Bad idea.

Jag och Johne busar lite med Anton på skötbordet för att distrahera honom när vi smugglar undan Pato (en goseanka) som inte får följa med till förskolan och klär på barnet tillsammans. Tydliga rutiner på vem som gör vad. Anton har börjat säga sko och mössa, det värmer mammahjärtat. Ut i bilen. Nästa köldchock. När sätet äntligen blir varmt är det så otroligt skönt. Snacka om lättnad. Ringer som alltid mamma från bilen på vägen in till stan och sitter gärna kvar lite extra länge för att få så mycket värme som möjligt.

Kommer in på jobbet och virar direkt in mig i min fleecefilt för att försöka undvika att bli kall. Det går ok även om det inte fungerar helt till 100 procent. Springer på toa en gång i kvarten känns det som. Lättare när jag är inne i ett riktigt arbetsflow, som nu när jag skriver, eller när jag ritar. Då kopplar jag bort tankarna på att jag hela tiden känner mig kissnödig.

Möte, känns dumt att ta med fleecefilten in på ett möte. Jag skäms nog lite. Som om någon hade skämts över att hoppa på kryckor? Nej, det hade hen förstås inte gjort. Men jag känner mig fånig som egentligen skulle behövt ha med filten, och skippar den därför. Blir såklart ordentligt kall istället och får svårt att fokusera på vad som sägs då det istället känns lite som att någon sticker mig i urinröret och jag är kissnödig förstås.

Lunch på stan. Jag går ner. Det funkar bra. Då brukar inte jag bli kall. Jag har en lång och varm jacka. Vet dock att cykla inte funkar för många, och förstår ju när jag ser tillbaka att jag också haft problem med det. Har bara inte kopplat. Väl på stan blir det extra viktigt att inte sitta nära en dörr. Ofta är det ändå kalla stolar och jag blir ofrånkomligt kall igen.

Tillbaka på kontoret och samma sväng som på förmiddagen.

Till förskolan för att hämta Anton, sitter ofta en sväng på golvet där också när jag hälsar på honom och klär på honom. Kall igen.

Till bilen, Anton hälsar glatt på alla han möter på vägen. När han ser bilen säger han något som en mamma kan tolka som ”mammas bil”. Hjärtat blir varmt igen. Bilen har hunnit svalna och hinner inte bli varm innan vi kommit hem, laga mat, helst tillsammans med Johne. Då hinner vi prata om dagen som varit. Ibland lägger jag mig istället på kökssoffan med en filt för att lindra lite.

Efter maten hade jag velat leka lite med Anton, men han vill bygga med klossar. Och golvet är alldeles för kallt för mig. Det gör ont i själen att jag inte kan sitta som jag vill med honom. Och det tog ett bra tag innan jag fattade varför. Det är ju för att jag får mer problem när jag sitter där.

Kvällen avslutas med att vi alla tre sitter under filtar och myser i soffan.

På helgen

På helgen tillkommer utmaningar som att gå ut och leka, åka iväg till andra eller olika fik, köra fyrhjuling, köra pellets, jobba i verkstan med mina möbler osv. It sucks.

Ca 500 000 kvinnor i Sverige lever med detta. Jag är en av dem. Vissa har det kanske lättare och många har det så oändligt mycket jobbigare. Det finns tom de som måste vara sjukskrivna på heltid pga detta. Det är därför jag jobbar med Hot Ass, som alltså kommer bli en produkt för att hjälpa oss som lider av det här. Fatta, en halv miljon svenska kvinnor. (Sen finns det även män som lever med prostatit som är samma sjukdom fast hos män, min produkt ska även hjälpa dem hoppas jag).

Posted on 16 januari, 201613 januari, 2016 by Emma

Garderobsrensning

Som jag skrev om tidigare så kör jag ju ett Golden Year. I det ingår ju att rensa i lite allt möjligt. Jag har börjat med garderoberna. Tänkte att det blir lagom med en garderob i veckan ungefär. Först ut var garderoben i sovrummet (och tillhörande klädhög på golvet som av någon anledning samlats där under några dagar…veckor)

Blir jag trött så slänger jag gärna bara in nytvättat i garderoben och använt på golvet. Dumt, då det borde vara lika lätt att slänga det direkt i tvätten. Men, men, så fungerar jag.

Dessutom så har jag sparat massa kläder som jag av någon anledning inte använder längre (dessa har alltså överlevt flera rensningar redan). De har krympt i tvätten eller pga kalorier, eller blivit så slitna så de inte går att använda längre. Men ändå har de tidigare varit favoriter så jag har inte lyckats göra mig av med dem tidigare.

Nu var jag stenhård. Allt som inte används slängs/ges bort. Och jag har rensat riktigt hårt bland mina ”myskläder”. Nu går jag ju faktiskt inte hemma hela dagarna längre och klädkoden är något striktare (av eget val).

Före (skämskudde).

Efter (fortfarande lite skämskudde för att jag behöver måla därinne, men det får bli en annan gång).

Posted on 15 januari, 201613 januari, 2016 by Emma

Torkild Sköld

När Torkild Sköld i höstas berättade att han skulle komma till Visby för en föreläsning så bokade jag in mig nästan direkt. Hade hört väldigt mycket bra om honom sen tidigare och lite inspiration kring livet är aldrig fel. Nu har jag äntligen varit där.

Jag tror visserligen att jag kanske hade fått ut mer av samma föreläsning om jag gått i våras. Nu känner jag lite att jag redan är på rätt väg för att komma dit Torkild vill att hans publik ska komma med hans verktyg. Men det är alltid bra med lite påminnelser och kanske bekräftelse på att en gör rätt.

Det var också skönt att känna att jag redan tagit så många av de där stora besluten som kommer leda till att jag mår bra. Jag har redan avslutat osunda relationer, jag har sagt upp mig från en arbetsplats där jag inte trivdes och jag har vågat satsat på det jag vill.

Torkild pratar mycket om att det bara är du som kan göra en förändring och att det är du som styr över ditt liv och hur du reagerar på olika händelser. Samt att allt sker i nuet. Det jag gjorde igår var nu då, det jag gör imorgon kommer vara nu då. Det är bara nu jag kan fatta beslutet eller göra något. Och det hakar ju bra in i det jag försöker leva efter nu, the power of now. Dvs göra saker när jag tänker dem istället för att skjuta upp allt.

Med det sagt så behöver jag ju såklart ändå mål och en vettig plan för att i nuet kunna fatta rätt beslut. Och för att veta hur jag ska nå dit måste jag veta var jag är idag. Vem jag är idag. Jag tycker att det passar väldigt bra in i tänket med mitt golden year. Där tankesättet är lika. Var är jag, vad vill jag, hur ska jag ta mig dit?

Jag vill i år lägga grunden för en mer varaktig plan och livsstil. Inte hetsa för att bli smal till sommaren utan snarare ha som mål att fortfarande ha ett bra liv om 25 år. Det känns som att det kan bli ett spännande och utvecklande år helt enkelt.

Nu tar vi fredag tycker jag. Hemma hos oss blir det som vanligt tapas, vin och På Spåret.

Posted on 8 januari, 2016 by Emma

3 år senare

Igår var det tre år sedan Anton äntligen kom. Akut kejsarsnitt efter 48 timmar på förlossningen. Han ville helt enkelt inte komma ut den naturliga vägen utan höll sig kvar uppe i värmen. Vi var rätt slut alla tre när han väl blev utplockad.

Till att börja med verkade han dock må bra och fick stanna hos oss. Men morgonen efter visade det sig att han bara kräktes och kräktes. Läkarna kom och tog honom med sig. Johne följde såklart med men jag som var nysnittad hade inte mycket annat att välja på än att stanna kvar. Ångesten från den förmiddagen triggas igång igen idag, tre år senare.

Jag var helt säker på att jag skulle förlora honom, visste inte alls vad som hände. Och låg där i sängen och kunde inte ens ta mig upp själv.

Det blev ju däremot en bra morot för att komma igång och börja röra på mig, som är så viktigt efter ett snitt.

På eftermiddagen/kvällen fick jag äntligen komma ner till neo där han låg. Med slang i näsan, bindel för ögonen (eftersom han solades pga gulsot) och syresgrej på foten. Mitt livs största kärlek.

Det har hänt lite på de här tre åren.

Posted on 7 december, 20157 december, 2015 by Emma

Lagom är inte jag, jag är inte lagom

… så säger Georgios Karpathakis i sitt sommarprat. Och jag känner så väl igen mig.

Jag har svårt med lagom. Oavsett om det kommer till att städa, bråka, sova, jobba, träna, äta nyttigt, äta onyttigt, älska, sjunga. You name it. Oavsett vad det handlar om så är jag inte lagom. Jag är antingen eller. På eller av.

Städar jag så rensas det i garderober, det organiseras i lådor. Jag slutar liksom inte vid att plocka lite och dammsuga. Utan städar jag så ska allt städas. Något som slutar med att det är ganska skitigt här hemma. För jag är antingen eller. Och ingen orkar vara så på som jag kan vara jämt.

Samma sak har alltid gällt när jag läser eller jobbar. När jag väl har fokus så finns det nästan inget som kan ta sig in i min lilla värld. Då är jag där. Och jag är så himla bra. Jag glömmer dock saker som att äta, dricka eller gå på toaletten. Det är inte jättepraktiskt. Men gud vad jag älskar att vara i zonen. Det är som en drog. En drog som dock kan ge rejäla baksmällor.

Jag försöker hitta lagom inom olika områden i livet just nu. Och det går rätt bra! När det kommer till träning funkar yogan super. Jag märker att jag blir starkare och smidigare. Och samtidigt så ger den så mycket psykiskt. Kosten funkar bra med 5:2 som vi kör nu. Det sätter sig inte alls på psyket som tidigare försök att hålla koll på kosten har gjort.

I jobbet med företaget försöker jag få in rutiner som promenader och yoga för att få till pauser. Det är svårt att hålla en lagom konstant nivå och jag tror helt enkelt inte att det är något för mig. Istället har jag accepterat att baksmällorna kommer och tar hand om dem. Är det en dag som jag har baksmälla så ser jag helt enkelt till hur otroligt mycket jag gjorde dagen innan då jag var i zonen, och låter mig själv och hjärnan vila.

Jag har helt enkelt börjat hitta vägar som funkar för mig.

Jag tror ju att det är så. Att vi måste hitta rätt arbetssätt som passar den enskilde individen. Jag tror att så många av alla dessa sjukskrivningar pga stress som ökar lavinartat i Sverige idag skulle kunna undvikas om bara samhället kunde börja acceptera att alla inte är likadana. Att alla inte passar i samma form. Och att det är något bra. Något vi ska ta tillvara på. Inte något vi ska jobba emot.

Lagom är inte jag, jag är inte lagom.

Posted on 21 oktober, 201520 oktober, 2015 by Emma

Chokladshakes och synen på kroppen

Jag gick upp ungefär 20 kg under mitt sjukår. Det är vad noll rörelse och en diet på tekakor, glass och godis kan göra under ett år.

När jag blev sjuk var jag i mitt livs form. Jag tränade styrka ca 5 dagar i veckan, gick miltals och räknade varenda liten kalori. Om jag skulle säga att det inte satte sig på psyket så skulle jag ljuga rejält. Och ändå var jag långt ifrån nöjd med min kropp.

Sedan två veckor tillbaka går jag på diet. Jag kör en snabbkur med pulver/shakes för att komma ur det sockerberoende jag kommit igång med under min sjukskrivning. De smakar choklad. Det är den enda smaken som jag kan tänka mig att få ner. Jag vill ha en snabbstart. Komma igång och må bra även fysiskt igen.

Träningen kommer ökas på efter hand. Främst vill jag träna upp styrkan så jag slipper ha ont av min foglossning. Det var nästan borta när jag blev sjuk. Men jag tar det försiktigt helt enkelt. Vill inte bli lika besatt som förut. Till att börja med får det räcka med lunchpromenader som rensar hjärnan och yoga, som är så otroligt bra för själen.

Det ”lustiga” är att jag är så otroligt mycket nöjdare med utseendet på min kropp nu. Istället för att se mig själv i spegeln och bara se felen som jag gjorde tidigare så ser jag nu en sexig kropp som varit med om en himla massa saker, och överlevt.

Posted on 9 oktober, 20157 oktober, 2015 by Emma

Så jäkla mycket bättre

Förra veckan lyckades jag trycka in två lunchdejter med fantastiska vänner. Massa energi laddades och jag tror faktiskt att jag äntligen kan ge andra energi igen. Det har mest känts tvärtom det senaste året, även om jag vet att det inte alltid varit sant.

Men absolut bäst var att jag nu på riktigt kunde svara ”Jag mår bra” när de frågade. Och jag menar det verkligen. Jag mår bra!

Jag har absolut dåliga dagar fortfarande. Senast var förra helgen. Men de dåliga dagarna är så mycket bättre än förut. Faktum är att de dåliga dagarna är bättre än de bra dagarna var för något år sedan. Jag kan fortfarande klara mig trots att jag har en dålig dag. Jag klarar av att ta mig utanför dörren och jag klarar av att vara mamma för Anton.

De bra dagarna tror jag på mig själv. Jag är fylld med energi och jag sprudlar på ett sätt som jag inte gjort på länge. High five på den!

Några detaljer kvar att fixa, både i bilden och i livet, men det kommer det nog alltid att vara. En sak är säker. Det är så jäkla mycket bättre!

(Bakgrunden är snodd från webben.)

Posted on 21 april, 201521 april, 2015 by Emma

Att träna på lagom

Jag kan vara rätt trögstartad ibland. Det tar emot att sätta igång med det jag ska/bör/måste göra. Oavsett om det är något roligt eller något tråkigt, även om tråkigare saker såklart har en än högre tröskel. Detta är en del av min vanliga personlighet och något som förstärks rejält av depressionen och utmattningen.

Sen när jag väl är igång blir det istället svårt att stoppa mig. Jag går in helt i det jag gör och vill göra klart, även om det betyder att jag håller på halva natten. En typisk del av ADDn och något som säkerligen varit med och bidragit till att jag gått in i väggen. Jag glömmer helt enkelt bort pauserna. Glömmer att äta, vila och allt annat som är viktigt.

När jag väl gör något så gör jag det alltså till 1000 %, oavsett om det är en powerpointpresentation, träna, läsa, renovera eller annat.

Min psykolog sa under en diskussion kring träning och mat ”Emma, nu kommer jag säga något som du verkligen inte kommer att tycka om. Men LAGOM, det är ett väldigt bra ord.”

Det sved. Vaddå lagom? Jag vill ju vara bäst. På allt! Och snabbast… Så kommer hon och säger att jag ska satsa på lagom. Men som vanligt så gör jag precis som psykologen säger (hmmmmm) och nu jobbar jag helt enkelt på att hitta vad som är lagom, när det kommer till alla delar av livet. Och det är SKITSVÅRT! Både att hitta balansen och att acceptera den.

Mitt lilla renoveringsprojekt är ju perfekt övning. Det är något som jag tycker är grymt roligt, det är under lite tidspress, men ändå inte farligt än, och dessutom så är det terapi för själen att hålla på. Så nu tvingar jag mig själv till pauser. Klockan är ställd för fikor och lunch, både starttid och sluttid. Jag tvingar verkligen mig själv att koppla av under hela den tiden. Och kanske framförallt med att lära mig tycka att det är ok med lagom. Det är ok att äta onyttigt någon gång, om jag inte gör det hela tiden. Det kan vara lagom. Jag behöver inte träna varje dag eller gå två mil. Jag kan röra på mig lagom. Och jag behöver inte renovera allt på en gång. Det räcker med att jag gör det lite lagom.

Solen, Öjars och Lemmy hjälper i alla fall till så gott de kan.