Posted on 8 april, 20158 april, 2015 by Emma

Den däringa väggen – del 6 jej, jag har ADD

Du har inte funderat på om du har ADD eller nåt sånt? frågade min handläggare på Försäkringskassan när jag träffade honom i januari. Och jo, det hade jag ju. Däremot hade jag inte känt något direkt behov av att få en diagnos. Det kändes som att jag klarade mig rätt bra ändå.

Sen har jag läst och läst, så mycket som det nu går när det inte går att fokusera hjärnan på några längre texter, och tänkt en himla massa, gjort tester på nätet och tillslut så tog jag upp detta med min psykolog. Hon höll med mig om att jag inte är i något akut behov av en diagnos, men föreslog att vi kunde göra en screening.

Man testar både ADHD och ADD samtidigt, eftersom det är nästan samma sak. Testet mäter två parametrar – koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet. Gränsvärdet på båda parametrarna är 17, jag hade 34 på koncentration och 30 på hyperaktiviteten. Kommentaren från psykologen var: Jo, vi visste ju redan att du är bra på att dölja och kompensera… (Läget var lite värre än hon trott, och då har hon ändå grävt i mitt innersta ett bra tag.)

Trots höga poäng även på hyperaktiviteten kom vi fram till att det troligen är ADD, eftersom jag inte har behovet av att springa runt runt hela tiden (typ). Vi kom också fram till att vi inte kommer gå vidare med någon utredning för diagnos i dagsläget utan avvaktar om det skulle behövas för till exempel Arbetsförmedlingen eller liknande i framtiden. Just för att jag ändå klarar mig förhållandevis bra, bortsett från lite in i väggen springande då, och för att jag inte är intresserad av att medicinera bort detta.

Det finns säkert de som skulle sett detta som ett otroligt nederlag och något jobbigt, vilket jag kan förstå, men de flesta jag pratat med verkar känna ungefär som jag. Jag kände det som om ungefär 20 ton föll från mina axlar. Som om jag fick en förklaring till så många saker. Att jag inte är enbart lat, eller ouppfostrad, utan mycket har en förklaring, som inte är mitt fel.

Dessutom rättfärdigar denna insikt så mycket kring hur jag tänker att min framtid bör vara, och visar att jag tänkt rätt. Visst sätter ADDn vissa begränsningar för mig, men dessa har jag ändå redan lärt mig att leva med och nu känns det bara skönt att jag vet vad de beror på. Typ att jag absolut inte bör arbeta i kontorslandskap för att min hjärna blir knäpp av alla intryck.

Jag ser det som att många av mina starka sidor också kommer ur detta. Jag tänker massor vilket gör att jag kanske ser saker lite annorlunda än vanliga dödliga. Jag är kreativ som tusan. Och samtidigt analytisk som fasiken. Och när jag väl fokuserar, då är jag väldigt fokuserad.

Det jag vill säga är att jag vägrar se detta som någon funktionsnedsättning. För mig är det en tillgång som jag lär mig att bemästra ju bättre jag lär känna mig själv. Och jag har insett hur viktigt det är att jag är ärlig mot mig själv. Dessutom har det blivit lättare att förstå andra nu när jag förstått att andras hjärnor inte funkar likadant som min!

Den bästa förklaringen jag hittat som beskriver ungefär hur jag fungerar, alla är vi ju unika, hittar du här.

Posted on 16 mars, 201516 mars, 2015 by Emma

Den däringa väggen – del 2 impulser

Wow! Vilka fantastiska reaktioner jag fick på mitt första inlägg kring min sjukskrivning. Jag blir alldeles varm av fina kommentarer i alla möjliga kanaler. Tack för att ni delar med er av era egna erfarenheter – vi är inte ensamma! Här kommer del 2.

Veckan efter att jag brutit ihop på jobbet träffade jag för första gången min psykolog. Och det var helt fantastiskt. Jag kände mig bekräftad och som att jag haft rätt. Ingen har rätt att behandla någon så som människor i mitt liv behandlat mig. Det var så otroligt skönt att någon som ”kan” sa att jag kände ”rätt”. Dock är det inte mina tidigare erfarenheter som vi ska prata om idag. Kanske kommer jag i framtiden känna att jag vill dela med mig även av dessa. Kanske inte. Det får vi se.

Från psykologen fick jag med mig en hel del verktyg för hur jag skulle ta mig ur det gyttjehål jag befann mig i. Dels så fick jag lära mig att andas som om jag åkte rutschkana och dels fick jag hjälp att hitta rutiner. När hon först berättade att jag skulle försöka efterlikna en vanlig dag och de rutiner det innebär att gå till jobbet fick jag panik. Skojade hon eller? Hur skulle jag orka det när jag knappt tog mig ur sängen?

Men jag fick det sedan förklarat som att detta innebar att jag under dagen skulle ha tre mål och dessa skulle vara 1) gå upp och äta frukost med familjen, 2) ta mig utanför dörren, om så bara till brevlådan och 3) ordna med middag till familjen.

Om jag klarade av dessa tre saker så skulle jag vara nöjd. Och om jag inte klarade dem så var det också ok.

Rutinerna är så otroligt viktiga och dessa går jag tillbaka till när jag har mina dåliga dagar. En stor del av sjukdomen är nämligen att de naturliga impulser du har, som gör att du vill agera, stoppas. Du vet såklart att du måste borsta tänderna, duscha, äta osv, men du får helt enkelt inte impulsen att göra det. Och det är detta du skapar genom att följa rutinerna. Och genom att göra en sak så blir det lättare att göra nästa. Typ…

Det är så otroligt svårt att förklara. Och det är inte helt lätt att erkänna. Hur kan JAG ha svårt att ta en dusch, eller gå utanför dörren? Hur 17 kunde det gå det så långt? Men faktum är att det är så det är. Vissa dagar kan det kännas lite motigt, vissa dagar har det känts helt omöjligt.

Idag både duschar jag och borstar tänderna. Men jag får fortfarande kämpa för att göra det vissa dagar. Och vissa dagar väljer jag helt enkelt bort saker för att det blir för jobbigt. De bättre dagarna är impulserna dock tillbaka och jag riktigt njuter av dem. Jag tar mig ut i verkstan och fixar med mina projekt, jag städar (ibland) och jag tar mig in till stan och sätter mig på caféer med min dator. Jag skriver detta (!) och för någon dag sen blev jag till och med sugen på att läsa en bok för första gången på väldigt länge. Jag somnade såklart innan jag började läsa. Men ändå!

Här kommer du till del 1 av min följetong 🙂

Posted on 14 mars, 2015 by Emma

Den däringa väggen – del 1 sammanbrottet

Jag vet inte när det började. När jag först började rusa mot den berömda väggen. Jag kan inte, trots många svängar och grävande hos psykologen, se när mitt beteende först kom. Det verkar snarare som att jag alltid varit såhär. Ja, inte deprimerad då, men att mitt levnadsmönster gjort att jag hamnat där jag är idag – sjukskriven för utmattningssyndrom.

Vad jag däremot vet är när jag tillslut gav upp. När jag inte längre orkade hoppa över eller väja för väggen utan helt enkelt sprang rakt in i den. Kanske borde jag ha gjort det långt tidigare. Då hade det kanske inte blivit en lika hård krock som det nu blev. Många kansken. Många tänk om. Många jag borden.

Jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet, har en plats där alla går förbi och alla kan se mig. Det är en försommardag 2014, jag tror det var dagen innan midsommarafton, eller dagen innan det. Jag minns det som att det både är strålande sol och ösregnar.

Det känns som att något kryper inom mig. En obehagskänsla som inte går att sätta ord på. Som om jag är livrädd för något, men jag vet inte vad. Jag vill bara springa bort, långt bort. Försöker gömma mig så gott det går. Springer in på toaletten och storgråter. Och jag vet knappt varför. Bara att jag inte kan sluta gråta. Detta upprepas om och om igen. Pratar med olika personer i telefonen och blir tillslut övertygad om att jag måste ringa vårdcentralen.

Jag lyckas tillslut samla mig tillräckligt för att ta mig bort från kontoret och iväg med bilen. Sitter på parkeringen vid Max och väntar på att vårdcentralen ska ringa tillbaka. Jag har tur och får prata med en fantastisk sjuksköterska som ser till så jag får en psykologtid redan kommande vecka. En gräddfil förbi systemet som egentligen kräver att jag träffar en läkare först för remiss. Hon frågar också om jag klarar mig så länge, det jag förstått senare var ju att hon här funderade på om jag behövde läggas in.

Veckan efter träffar jag även läkare och blir sjukskriven. Johne är med mig. Läkaren säger att jag inte ska räkna med att vara tillbaka på jobbet förrän tidigast efter bröllopet. Jag tycker han är galen. Jag behöver ju bara vila lite. Får fylla i ett frågeformulär där jag ska gradera mig själv i olika frågor kring hur jag mår. MADRS heter det. Jag har svarat på samma frågor många gånger nu. Första gången ljuger jag på en av frågorna. Det är den som handlar om livsglädje. Jag klarar inte av att svara som det är – att jag tror att världen vore en bättre plats om jag inte fanns i den.

Posted on 27 februari, 2015 by Emma

Tandläkaren – en del i upprensningen

Det här med att gå in i väggen och vara deprimerad har ju som sagt gjort att jag känner att jag vill rensa en himla massa. Och det gör även att jag äntligen tar tag i saker som jag skjutit upp alldeles för länge. Typ som att gå till tandläkaren. Det var ca 8 år sedan sist. Jej.

Så för någon vecka sedan hade jag mitt första besök, och föga förvånande visade det sig att jag har en hel del som måste göras. I tisdags var det dags för första lagningen. Ett hål som liksom påverkade två tänder om jag fattade rätt. Jag fick lite mysiga piller att ta innan, eftersom anledningen till uppskjutningen är min tandläkarskräck.

Väl där fick jag först bedövningssalva och sen en massa bedövning. Den fylld vi även på efter att de borrat ett tag och jag började känna lite. Ljudbok (som varit mitt sätt att koppla bort verkligheten under den här resan) på hög volym och det gick faktiskt ganska bra! Om vi bortser från att jag måste göra om ena tanden som kommer behöva rotfyllas.

Min tandläkare ”bor” i ett rosa hus, och de som arbetar där har rosa uniformer. De är fantastiskt duktiga med såna som mig. Och inget skuldbeläggande för att jag varit dum som inte gått tidigare. Något som jag varit rädd för. Känner mig helt enkelt trygg inför nya besök hos Caroline Edlund, vilket ju är tur eftersom vi verkar spendera en del tid tillsammans framöver.

Posted on 23 februari, 2015 by Emma

Försöker få ordning

Jag har ju min underbara systemkamera som jag älskar. Det är en Nikon D90. Passar mig perfekt, även om jag visserligen inte har någon erfarenhet från något annat.

Problemet är att jag verkligen suger på att organisera mina bilder. Jag gjorde det inte från början och sen har jag inte orkat ta tag i det. Och det har gjort att jag inte riktigt orkat ta fler bilder heller. Svintrist med tanke på hur mycket jag tycker om att fota och hur bra det får mig att må.

Så nu tänkte jag ta tag i detta en gång för alla. Jag behöver komma iväg och sitta i lite andra miljöer än bara vara hemma. Och jag behöver rensa i saker och ting för att ta mig vidare och komma tillbaka till livet. Win-win och två flugor på smällen helt enkelt.

Idag sitter jag därför några timmar med den här utsikten. Inte fy skam. Skulle kunna tänka mig att ha detta som återkommande aktivitet.

Posted on 17 februari, 201517 februari, 2015 by Emma

En ny början

Det var minst sagt ett bra tag sedan jag bloggade sist. Tidigare har mitt skrivande handlat om flytt till Gotland, bebis i och utanför magen, och senast en träningsblogg.

I somras sprang jag dock in i den berömda väggen och efter det har jag inte orkat med mycket alls faktiskt. Nu börjar orken dock återvända med myrsteg och jag tänkte att det mitt i alla andra nystarter kunde vara dags att även dra igång en ny blogg. Ett ställe att samla lite olika projekt som jag pysslar med på dagarna. Saker jag tycker om och mår bra av. Och sen får vi se vart vi hamnar helt enkelt.

Enda selfien jag hade i min nytömda telefon. Så den får duga xP