Tagg: jag

Posted on by

Rakt in i stekpannan

Jag visste väl egentligen redan söndagen för två veckor sen att det var på g. Den helgen hade jag ordnat en underbart rolig möhippa (för att skryta lite… hahaha) och slagit klackarna i taket lite väl länge på Munken under lördagskvällen. Jag vilade såklart på söndagen (eller ja, jag var alltså bakis). Men sen var det ju måndag och jobb igen.

På onsdagen mådde jag crap men gick och yogade och det räddade upp mig till ytan igen. Torsdag och fredag hade jag så mycket att göra att jag inte hann reflektera eller känna efter.

Sen förra helgen var det dags för fantastiskt härligt bröllop och vi hade dessutom mamma och pappa här torsdag-tisdag. Skönt och avlastande att slippa tänka på mat och att Antons fokus hamnar på någon annan. Men samtidigt så är det annorlunda att inte vara ensam hemma. Jag kunde (ville) ju självklart inte stanna hemma från bröllopet, även om jag var helt slut. Och hade helt fantastiskt roligt. Lite lätt trött på söndagen.

Efter ytterligare två nätter med kass sömn och en kort deadline i tisdags, där jag fixade på kvällen pressbilder och tillhörande text på kvällen. Jag var dessutom ensam hemma med Anton då Johne var i Stockholm, så fjärrutlösare på kameran, stativ, noll naturligt ljus, en pillande 3-åring så kom det till slut. Bakslaget. I onsdags smällde det till som en stekpanna. Jag klarade inte av att ta mig hemifrån och mådde skit. Tog mig till yogan på kvällen och det gick så fruktansvärt dåligt. Kände mig bara svag och illamående. I slutet låg jag i det breda barnets position, med pannan mot yogamattan och tårarna började rinna ner för mina kinder och blanda sig med svetten. Efteråt smet jag snabbt iväg.

Bestämde mig för att ta ännu en dag med vila och det funkade. Framåt eftermiddagen orkade jag jobba lite hemifrån och imorse vaknade jag glad och utvilad. Jag körde ett yogapass hemma i salen med en massa tända ljus och jag var stark. Som fan. Och jag andades nästan hela tiden. Det ni!

Så vad har jag lärt mig av det här då? Att jag måste vila i tid var inget nytt. Det visst jag redan men ignorerade tecknen den här gången. Det var väl kanske dumt, men skönt att det ändå gick att göra det och att jag trots det fick ett så pass kort bakslag. Jag hanterar tankarna på ett annat sätt nu också. Känslan av att jag är värdelös, suger på allt och paniken i bröstet och magen kommer fortfarande. Men, nu accepterar jag dem på ett annat sätt. Jag reflekterar och vet vad det beror på. Och att de där känslorna kommer gå över, jag vet att det är tillfälligt. Det gör det lättare att genomlida bakslaget. Det får helt enkelt vara ok att ta någon eller några dagar på soffan och bara plöja hjärndöda serier då. För det löser sig.

Idag är jag oslagbar igen och jäkligt grym på det jag gör. Puss

IMG_0737
Sjukt snygga och taggade på bröllop. Och lyxigt att få bo på hotell i vår egna stad.

 

rockem-press-sociala-medier-2
Pressbild.
rockem-press-5
Titta vad jag sitter och jobbar. Klänning hemma i soffan. Jojo, så ser det ut.
Posted on by

Återblick 2015

Ja jisses vilket år det 2015 varit. Och hur 17 kan det redan vara 2016? 2015 var verkligen ett år med fruktansvärt djupa dalar. Jag har förlorat vänner och fått tilliten fullständigt sönderbombad, något som gjort sanslöst ont, men stärkt vänskapen och kärleken till andra. Och det har gett mig så otroligt mycket. Tack till er som är kvar och till er som kommit in som nya.

Jag har under 2015 varit nere i gyttjehål som känts totalt omöjliga att ta sig upp ur. Men det har också varit ett år då jag gjort just det. Jag har kravlat mig upp ur det där hala och branta hålet och påbörjat en sjukt spännande resa som egen företagare.

Under 2015 har jag varit modigare än någonsin tidigare. Jag har äntligen på riktigt vågat tro på mig själv. Och det är nog bland det modigaste som finns.

Jag har kastat mig in i en värld som designer. Något jag på ett sätt gjort hela mitt liv. Och samtidigt aldrig tidigare provat. Kreativiteten är väl det som varit årets röda tråd. Och hur viktig den är för att jag ska må bra.

Något annat jag tar med mig från 2015 är att jag verkligen gillar mig själv nu. Det är sjukt mycket skönare än att gå runt och inte tycka om sig själv. Man umgås ju ändå en del så att säga.

Jag lärde mig inte dricka kaffe under 2015 heller. Det gör inte så mycket känner jag. Är inget jag kommer sträva efter nästa år heller. Däremot har jag lärt mig att dricka öl. Även om jag tydligen där har en komplicerad smak. Och yoga var ju också nytt för 2015.

 

För att sammanfatta så har jag gjort en liten lista över saker jag lärt mig/provat på under 2015

  • Måla möbler
  • Illustrator
  • Yoga
  • Photoshop
  • Kärleken till sprayfärg
  • Odla tomater
  • Måla golv
  • Gipsa väggar
  • Tagt tag i PMS
  • ADD/ADHD
  • Lightroom
  • Dricka öl
  • Bokföring
  • Koka saft
  • WordPress
  • En himla massa om retroprylar
  • Älska mig själv, så som jag är

Jag ser galet mycket fram emot 2016. Det ska bli så spännande att se vilka utmaningar jag kommer att ställas inför och hur otroligt mycket mer jag klarar än vad jag tror idag.

Jag lämnar ett omvälvande, viktigt och spännande år bakom mig. Och ser fram emot 2016 med hopp, lycka och en himla massa jävlar anamma.

emma-hällström-2015-återblick-rockem

Posted on by

Jag är inte fel

Jag har ju tidigare skrivit om Georgios Karpathakis. Han har vänt sin ADHD till sin framgång och grundade 2012 siten Underbara ADHD, som gått från blogg till att bli en digital plattform där diagnostiserade barn, anhöriga, skola och sjukvård möts.

Precis som Georgios har jag nog alltid vetat att jag är annorlunda, konstig och fel. Hur jag än försökt dölja det, något som jag varit fantastiskt duktig på, så har jag alltid känt det inom mig. Jag har känt att jag är fel.

Jag har känt mig så otroligt korkad som inte klarat av att ta in enkla (enligt andra) instruktionstexter. Frustrerad över att inte kunna behålla fokus. Eller dum som inte kan behålla den tanke som jag tänkt, eller ännu värre formulera den på ett sätt så andra förstår.

Det jag förstått nu är snarare den styrka jag besitter som klarat av att dölja allt detta. Jag har ju presterat, om inte alltid på topp så i alla fall jäkligt bra. Jag ser det som att min fallenhet för matte och logik (jag är rätt smart) och min starka kreativa sida har hjälpt, eller kanske snarare stjälpt mig.

Jag har kunnat hålla mig flytande och presterat. Men på bekostnad av mig själv. Ingen har märkt min ADD/ADHD. Och det är det som gör att jag idag inte heller får någon diagnos. Jag har helt enkelt klarat mig för bra.

Jag har egentligen inget behov av att ha de där bokstäverna på ett papper. Jag vill inte medicinera mot det här. Jag gillar ju mig. Enda anledningen är att jag, om jag haft bokstäverna på papper, skulle kunnat få hjälp med delar av företaget som nu känns oövervinneliga. Jag kommer lösa det. Men hade gärna lagt energin på annat.

Jag tänker stånga mig blodig för att andra ska känna likadant som jag känner idag. Att det ska bli ok att inte passa in i formen. Att andra ska få utvecklas så som de är och utefter sina förutsättningar. Och inte behöva dölja vem de är eller behöva känna sig fel.

Idag ser jag mig inte som fel. Idag ser jag mig som jag. Jag är unik. Jag är awesome.

Utskrift

Posted on by

Filmpremiär

Nu är den här! Vi hade premiärvisning här hemma i soffan med rödvin och tapas i fredags och nu blir det internet premiär. Jag hoppas verkligen att ni känner er utvalda.

Tack till Science Park som gett mig den här möjligheten och stöttat mig genom hösten. Och till Rumblewood som gjort filmen och gjort så mycket mer för mig än ”bara” en film. Tack!

Posted on by

Lagom är inte jag, jag är inte lagom

… så säger Georgios Karpathakis i sitt sommarprat. Och jag känner så väl igen mig.

 

Jag har svårt med lagom. Oavsett om det kommer till att städa, bråka, sova, jobba, träna, äta nyttigt, äta onyttigt, älska, sjunga. You name it. Oavsett vad det handlar om så är jag inte lagom. Jag är antingen eller. På eller av.

Städar jag så rensas det i garderober, det organiseras i lådor. Jag slutar liksom inte vid att plocka lite och dammsuga. Utan städar jag så ska allt städas. Något som slutar med att det är ganska skitigt här hemma. För jag är antingen eller. Och ingen orkar vara så på som jag kan vara jämt.

Samma sak har alltid gällt när jag läser eller jobbar. När jag väl har fokus så finns det nästan inget som kan ta sig in i min lilla värld. Då är jag där. Och jag är så himla bra. Jag glömmer dock saker som att äta, dricka eller gå på toaletten. Det är inte jättepraktiskt. Men gud vad jag älskar att vara i zonen. Det är som en drog. En drog som dock kan ge rejäla baksmällor.

Jag försöker hitta lagom inom olika områden i livet just nu. Och det går rätt bra! När det kommer till träning funkar yogan super. Jag märker att jag blir starkare och smidigare. Och samtidigt så ger den så mycket psykiskt. Kosten funkar bra med 5:2 som vi kör nu. Det sätter sig inte alls på psyket som tidigare försök att hålla koll på kosten har gjort.

I jobbet med företaget försöker jag få in rutiner som promenader och yoga för att få till pauser. Det är svårt att hålla en lagom konstant nivå och jag tror helt enkelt inte att det är något för mig. Istället har jag accepterat att baksmällorna kommer och tar hand om dem. Är det en dag som jag har baksmälla så ser jag helt enkelt till hur otroligt mycket jag gjorde dagen innan då jag var i zonen, och låter mig själv och hjärnan vila.

Jag har helt enkelt börjat hitta vägar som funkar för mig.

Jag tror ju att det är så. Att vi måste hitta rätt arbetssätt som passar den enskilde individen. Jag tror att så många av alla dessa sjukskrivningar pga stress som ökar lavinartat i Sverige idag skulle kunna undvikas om bara samhället kunde börja acceptera att alla inte är likadana. Att alla inte passar i samma form. Och att det är något bra. Något vi ska ta tillvara på. Inte något vi ska jobba emot.

Lagom är inte jag, jag är inte lagom.

be-unique-superawesome-gulbak-poster

 

Posted on by

Så jäkla mycket bättre

Förra veckan lyckades jag trycka in två lunchdejter med fantastiska vänner. Massa energi laddades och jag tror faktiskt att jag äntligen kan ge andra energi igen. Det har mest känts tvärtom det senaste året, även om jag vet att det inte alltid varit sant.

Men absolut bäst var att jag nu på riktigt kunde svara ”Jag mår bra” när de frågade. Och jag menar det verkligen. Jag mår bra!

Jag har absolut dåliga dagar fortfarande. Senast var förra helgen. Men de dåliga dagarna är så mycket bättre än förut. Faktum är att de dåliga dagarna är bättre än de bra dagarna var för något år sedan. Jag kan fortfarande klara mig trots att jag har en dålig dag. Jag klarar av att ta mig utanför dörren och jag klarar av att vara mamma för Anton.

De bra dagarna tror jag på mig själv. Jag är fylld med energi och jag sprudlar på ett sätt som jag inte gjort på länge. High five på den!

pinuppa-trappa-redcarpet-byrockem

Några detaljer kvar att fixa, både i bilden och i livet, men det kommer det nog alltid att vara. En sak är säker. Det är så jäkla mycket bättre!

(Bakgrunden är snodd från webben.)

Posted on by

Att våga ta plats

För några veckor sedan letade Johne efter mina borttappade korsbevis vid min gamla arbetsplats. De var dock spårlöst försvunna, men han kom hem med något bättre. Två lappar från förr. En av lapparna var från Lotta.

I måndags träffade jag mina nya ”kursare” i Go-Ahead-programmet för första gången. Min föreställning var nog att det skulle vara ett gäng vilsekomna själar, som precis som jag är på väg att starta sina första företag och varken visste upp eller ner. Sanningen visade sig vara en bra bit därifrån. Alla var ju redan superframgångsrika entreprenörer! Med massa erfarenhet och ett helt gäng företag bakom sig.

Min första reaktion var att vilja springa därifrån. Hur skulle det här gänget se på mig? Vad skulle jag kunna bidra med? Rädslor som att inte duga, att bli utskrattad, att misslyckas kom som ett spammail i inkorgen, fyllt med virus. Det var då hon kom till min räddning – Lotta.

Lotta är en vän som  jag lärde känna på Dale Carnegie. Vi gick Kommunikation och ledarskap våren 2011 och coachade sedan tillsammans med våren 2012. Lotta finns inte hos oss längre. Men när det känns lite extra tungt eller läskigt, när jag tvekar på om jag gör rätt, om jag kommer klara av den här resan. Och kanske framförallt när självkänslan tryter och jag inte känner att jag platsar in, att alla andra är bättre än jag. Då sitter hon där på min axel, säger åt mig att jag ska sträcka på mig, ta ett djupt andetag, ta plats och säga vad jag tycker.

I måndags var en sån dag. Precis när jag var redo att vända om och ge upp, småsvårt kanske med tanke på att vi redan var på väg att köra ombord på båten, påminde Lotta mig om att jag har precis samma rätt som de andra tjejerna att vara där. Att jag blivit utvald för den här resan. Att mina erfarenheter, mina kunskaper och mina tankar är värd precis lika mycket som någon annans. Att jag har förtjänat rätten att vara här.

Med den insikten kände jag mig lugnare. Nu tänker jag njuta av den här resan och de utmaningar jag står framför. Jag tänker våga ta plats. För jag förtjänar den.

lapp-från-Lotta

Posted on by

Modig eller galen?

Sitter på Formex och tar en paus från alla intryck. Funderar på vad det är jag gett mig in på egentligen. Vad är det jag vill göra, vart är jag på väg?

Jag lunchade med en fantastisk vän och supporter härom dagen. Hon stöttar mig i nästan allt jag gör och när hon inte håller med så säger hon ifrån. Får  mig att tänka annorlunda och utvecklas utan att begränsa mig. Jo, rätt perfekt helt enkelt. Men nu är inte detta en hyllning till min kloka supporter utan en fundering kring om jag är modig eller galen? Eller kanske kan en vara både och?

Jo, vi satt och åt sushi vid strandpromenaden och njöt av lugnet och solen. Turistmängden har tunnats ut och sommaren är fortfarande här, helt klart bästa tiden på året. Eller ok, en av de bästa. Jag gillar ganska många tider på året.

Vi pratade om mig och det jag gör och går igenom just nu. Jag tog upp det faktum att det är så många som säger att jag är modig och att de önskar att de också vågade. Och hur det får mig att känna mig. Nämligen spritt språngande galen. Dvs, om det här nu är så modigt, då måste det ju vara jätteläskigt och jag helt galen som gör det.

Kloka Supportern sa att hon förstod att det kunde kännas så och förklarade sen att jag var dum och skulle vara stolt istället… typ… Och avslutade med att även om det får mig att känna mig galen så tänker iaf hon fortsätta tycka att jag är modig.

Tog sen upp det här med Johne som höll med den Kloka Supportern, som vanligt. Han sa nåt om att det är ju därför han älskar mig, för att jag är galen. Varpå jag påpekade att det var ju gulligt, men tänk på vart galenskaperna kan leda! Kontringen blev att så länge jag är galen på ett klokt sätt så är det lugnt.

Tror jag landar i det. Ja, jag kanske är galen. När jag gör något så gör jag det till 200 procent. Och nu kastar jag mig ut helt (nåja) utan skyddsnät, men jag vet att jag har en himla massa stöttepelare som hjälper mig på vägen.

crazygeniusawesome-blogg

Posted on by

Att träna på lagom

Jag kan vara rätt trögstartad ibland. Det tar emot att sätta igång med det jag ska/bör/måste göra. Oavsett om det är något roligt eller något tråkigt, även om tråkigare saker såklart har en än högre tröskel. Detta är en del av min vanliga personlighet och något som förstärks rejält av depressionen och utmattningen.

Sen när jag väl är igång blir det istället svårt att stoppa mig. Jag går in helt i det jag gör och vill göra klart, även om det betyder att jag håller på halva natten. En typisk del av ADDn och något som säkerligen varit med och bidragit till att jag gått in i väggen. Jag glömmer helt enkelt bort pauserna. Glömmer att äta, vila och allt annat som är viktigt.

När jag väl gör något så gör jag det alltså till 1000 %, oavsett om det är en powerpointpresentation, träna, läsa, renovera eller annat.

Min psykolog sa under en diskussion kring träning och mat ”Emma, nu kommer jag säga något som du verkligen inte kommer att tycka om. Men LAGOM, det är ett väldigt bra ord.”

Det sved. Vaddå lagom? Jag vill ju vara bäst. På allt! Och snabbast… Så kommer hon och säger att jag ska satsa på lagom. Men som vanligt så gör jag precis som psykologen säger (hmmmmm) och nu jobbar jag helt enkelt på att hitta vad som är lagom, när det kommer till alla delar av livet. Och det är SKITSVÅRT! Både att hitta balansen och att acceptera den.

Mitt lilla renoveringsprojekt är ju perfekt övning. Det är något som jag tycker är grymt roligt, det är under lite tidspress, men ändå inte farligt än, och dessutom så är det terapi för själen att hålla på. Så nu tvingar jag mig själv till pauser. Klockan är ställd för fikor och lunch, både starttid och sluttid. Jag tvingar verkligen mig själv att koppla av under hela den tiden. Och kanske framförallt med att lära mig tycka att det är ok med lagom. Det är ok att äta onyttigt någon gång, om jag inte gör det hela tiden. Det kan vara lagom. Jag behöver inte träna varje dag eller gå två mil. Jag kan röra på mig lagom. Och jag behöver inte renovera allt på en gång. Det räcker med att jag gör det lite lagom.

Solen, Öjars och Lemmy hjälper i alla fall till så gott de kan.

lemmy_vila_katt

 

 

Posted on by

Den däringa väggen – del 5 idag

Jaha, hur är det egentligen idag då?

Ja du, jag är fortfarande sjukskriven på 100 %, och det känns ok. Det är som det måste vara. Målet är ju att jag ska bli frisk och komma tillbaka till ett liv som fungerar i längden. Det finns en vag plan, men den är än så länge hemlig. Ni som vet den kan helt enkelt känna er speciella 😛

Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv under den här resan. Jag har ändrat mina värderingar en hel del och börjat se vad som är viktigast för mig snarare än vad omvärlden tycker. Jag har förstått att jag faktiskt bara har ett liv. Och att det är jag som bestämmer hur det livet ska levas.

Det där med att leva ja. Under den här resan har det funnits tillfällen då jag känt att jag inte orkat längre. Då jag tänkt att världen skulle vara bättre utan mig i den. Och där jag inte sett någon annan lösning än att jag skulle försvinna. Det som har hållit mig kvar är Anton och Johne. Utan att de kanske alltid vetat om det. Det tog väldigt lång tid innan jag klarade av att erkänna att jag faktiskt känt på det sättet. Idag var det länge sedan (i mina mått mätt) sådana tankar kom och störde. Jag tror säkert att de kommer komma igen. Men jag vet idag hur jag ska hantera dem och framför allt att det vänder.

Jag träffar en fantastisk psykolog som fått mig att komma ihåg saker jag förträngt. Mindre roligt när det hände i och för sig men det visade sig att om trollen släpps fram i ljuset så är de inte lika farliga längre. Jag har kunnat minnas, accepterat och gått vidare. Hon hjälper mig också att förstå mig själv, hur jag fungerar och vad ångest och annat egentligen grundar sig i.

Och viktigast av allt? Det löser sig!