… så säger Georgios Karpathakis i sitt sommarprat. Och jag känner så väl igen mig.

 

Jag har svårt med lagom. Oavsett om det kommer till att städa, bråka, sova, jobba, träna, äta nyttigt, äta onyttigt, älska, sjunga. You name it. Oavsett vad det handlar om så är jag inte lagom. Jag är antingen eller. På eller av.

Städar jag så rensas det i garderober, det organiseras i lådor. Jag slutar liksom inte vid att plocka lite och dammsuga. Utan städar jag så ska allt städas. Något som slutar med att det är ganska skitigt här hemma. För jag är antingen eller. Och ingen orkar vara så på som jag kan vara jämt.

Samma sak har alltid gällt när jag läser eller jobbar. När jag väl har fokus så finns det nästan inget som kan ta sig in i min lilla värld. Då är jag där. Och jag är så himla bra. Jag glömmer dock saker som att äta, dricka eller gå på toaletten. Det är inte jättepraktiskt. Men gud vad jag älskar att vara i zonen. Det är som en drog. En drog som dock kan ge rejäla baksmällor.

Jag försöker hitta lagom inom olika områden i livet just nu. Och det går rätt bra! När det kommer till träning funkar yogan super. Jag märker att jag blir starkare och smidigare. Och samtidigt så ger den så mycket psykiskt. Kosten funkar bra med 5:2 som vi kör nu. Det sätter sig inte alls på psyket som tidigare försök att hålla koll på kosten har gjort.

I jobbet med företaget försöker jag få in rutiner som promenader och yoga för att få till pauser. Det är svårt att hålla en lagom konstant nivå och jag tror helt enkelt inte att det är något för mig. Istället har jag accepterat att baksmällorna kommer och tar hand om dem. Är det en dag som jag har baksmälla så ser jag helt enkelt till hur otroligt mycket jag gjorde dagen innan då jag var i zonen, och låter mig själv och hjärnan vila.

Jag har helt enkelt börjat hitta vägar som funkar för mig.

Jag tror ju att det är så. Att vi måste hitta rätt arbetssätt som passar den enskilde individen. Jag tror att så många av alla dessa sjukskrivningar pga stress som ökar lavinartat i Sverige idag skulle kunna undvikas om bara samhället kunde börja acceptera att alla inte är likadana. Att alla inte passar i samma form. Och att det är något bra. Något vi ska ta tillvara på. Inte något vi ska jobba emot.

Lagom är inte jag, jag är inte lagom.