”Jag får ångest av det”, är ett uttryck som jag slängt mig med en hel del. För att vara ärlig så gör jag det nog fortfarande av gammal vana och jag har inget emot att andra använder sig av uttrycket på det sättet. Nu har jag dock förstått vad ångest är på riktigt (och då är det säkerligen de som har väldigt mycket värre erfarenheter än jag själv).

Min ångest kan dels utlösas av ”naturliga” orsaker, som att jag hamnar i en situation som jag inte är bekväm i, ser något på tv som påminner om saker jag själv varit med om osv, eller, och det här är de riktigt jobbiga gångerna, komma helt från tomma intet (oftast för att jag ansträngt mig för mycket dagen innan eller liknande).

I somras kom den ofta i bilen när vi var iväg på någon utflykt. Detta kändes så extremt konstigt då jag verkligen älskar att åka bil tillsammans med min familj. Se Gotland och njuta av vår fina ö. Men i somras kom ångesten nästan alltid då och just det gjorde mig extra ledsen och frustrerad.

Det bästa sättet jag kommit på att beskriva ångesten är att den känns som en fruktansvärd rädsla, en äcklig känsla som sitter mellan brösten. Som att du blir skrämd och rädslan inte försvinner. Eller som att du blir otroligt djupt sårad. När det var som värst kände jag det som att jag blev jagad av ett gäng tigrar och helst ville slänga mig ut genom bilrutan och springa så långt och fort det bara gick. Jag förstod ju att det skulle vara en mindre bra idé, men jag ville likväl göra det.

Ångesten gör också att jag lätt hamnar i en tanke kring att något hemskt ska hända. Att någon nära ska råka ut för en olycka, att vi ska råka köra av vägen, att färjan ska sjunka osv. Dessa tankar är extremt svåra och ibland omöjliga att stoppa.

Attackerna varierar i både intensitet och längd. Jag har dagar då det känns som att den inte alls går att hantera. Som att jag bara vill krypa ihop under en filt. Vilket jag också gör. Men också dagar som är helt ångestfria eller där det går att mota en attack med hjälp av lite andning eller andra knep. Ljudböcker har blivit min bästa vän, och spikmattan. Bäst är att genomsnittet blir bättre 🙂

Jag har idag en helt annan förståelse för de som skadar sig själva. Jag förstår  absolut att ett självskadebeteende kan lätta ångesten tillfälligt. Precis som att jag nyper mig i benet när jag blir tatuerad eller tar en spruta för att flytta smärtan. Jag har inte skadat mig själv fysiskt genom att skära mig i armarna eller liknande, men jag kan definitivt förstå de som gör det.

Min tillflykt har istället varit onyttigheter. Jej… Och det har såklart skapat mer ångest. Innan det här hände så hade jag en period då jag tränade väldigt mycket och hade stenkoll på alla kalorier både in och ut. På gränsen till lite för bra koll för vad jag anser vara ok (för mig).

Idag har jag släppt pressen på mig själv att äta rätt och kämpa mot den perfekta kroppsformen. Och även om jag gått upp en himla massa under den här tiden, som en lätt gör av att inte träna och äta kolhydrater och fett, så är jag idag nöjdare än någonsin med mig själv. Och jag har kommit fram till att om någon tycker något annat så är det deras problem. Helt klart en av de skönaste insikterna under den här resan. Även om jag fortfarande kan falla tillbaka i gamla tankemönster ibland.

Jag vill absolut komma igång och träna igen, och äta nyttigare. Men då för att jag mår bra av det. Inte för att passa in i idealet. Det är en ganska stor skillnad i tankesätt. Viktigast är att vår familj får ha det bra <3