Posted on

Den däringa väggen – del 1 sammanbrottet

Jag vet inte när det började. När jag först började rusa mot den berömda väggen. Jag kan inte, trots många svängar och grävande hos psykologen, se när mitt beteende först kom. Det verkar snarare som att jag alltid varit såhär. Ja, inte deprimerad då, men att mitt levnadsmönster gjort att jag hamnat där jag är idag – sjukskriven för utmattningssyndrom.

Vad jag däremot vet är när jag tillslut gav upp. När jag inte längre orkade hoppa över eller väja för väggen utan helt enkelt sprang rakt in i den. Kanske borde jag ha gjort det långt tidigare. Då hade det kanske inte blivit en lika hård krock som det nu blev. Många kansken. Många tänk om. Många jag borden.

Jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet, har en plats där alla går förbi och alla kan se mig. Det är en försommardag 2014, jag tror det var dagen innan midsommarafton, eller dagen innan det. Jag minns det som att det både är strålande sol och ösregnar.

Det känns som att något kryper inom mig. En obehagskänsla som inte går att sätta ord på. Som om jag är livrädd för något, men jag vet inte vad. Jag vill bara springa bort, långt bort. Försöker gömma mig så gott det går. Springer in på toaletten och storgråter. Och jag vet knappt varför. Bara att jag inte kan sluta gråta. Detta upprepas om och om igen. Pratar med olika personer i telefonen och blir tillslut övertygad om att jag måste ringa vårdcentralen.

Jag lyckas tillslut samla mig tillräckligt för att ta mig bort från kontoret och iväg med bilen. Sitter på parkeringen vid Max och väntar på att vårdcentralen ska ringa tillbaka. Jag har tur och får prata med en fantastisk sjuksköterska som ser till så jag får en psykologtid redan kommande vecka. En gräddfil förbi systemet som egentligen kräver att jag träffar en läkare först för remiss. Hon frågar också om jag klarar mig så länge, det jag förstått senare var ju att hon här funderade på om jag behövde läggas in.

Veckan efter träffar jag även läkare och blir sjukskriven. Johne är med mig. Läkaren säger att jag inte ska räkna med att vara tillbaka på jobbet förrän tidigast efter bröllopet. Jag tycker han är galen. Jag behöver ju bara vila lite. Får fylla i ett frågeformulär där jag ska gradera mig själv i olika frågor kring hur jag mår. MADRS heter det. Jag har svarat på samma frågor många gånger nu. Första gången ljuger jag på en av frågorna. Det är den som handlar om livsglädje. Jag klarar inte av att svara som det är – att jag tror att världen vore en bättre plats om jag inte fanns i den.

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

4 thoughts on “Den däringa väggen – del 1 sammanbrottet

  1. Bra skrivet och förklarat. Jag har varit där du är nu. Låt det ta tid, ta hjälp och hitta meningen med livet i de små sakerna. Ta hand om dig!

    1. Tack Åsa! Idag mår jag tusen gånger bättre. Även om jag fortfarande är sjukskriven så är jag på väg åt rätt håll. Och jag tror att den här resan gjort mig lite klokare

  2. Hej
    Har varit där… Kände igen mig… Mår idag mycket bra men det har tagit tid.. Lycka till.

    1. Hej Ika
      Tack för att du delar med dig! Vi är många som gör den här resan. Mår bättre idag. Men det är en spännande resa! Ta hand om dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *