För ett tag sen dog en av rockens största stjärnor, Lemmy Kilmister. Här kommer min hyllning till honom. Finns såklart att beställa i både A3 och A4 här.
Dessutom har jag börjat smygöppna min shop på Reddbubble. Där kan du beställa min design på en massa olika saker. Gå in och kolla väl! Fyller på hela tiden. Här hittar du mig!
Träffade en av mina vetekuddekunder på stan och frågade såklart om hen var nöjd med sin kudde.
Så otroligt roligt att höra hur nöjd kunden var och att hen somnar uppvärmd av kudden varje kväll. Det värmer verkligen mitt hjärta att veta att min produkt som jag lagt ner kärlek på att göra uppskattas så mycket!
Som jag skrev om tidigare så kör jag ju ett Golden Year. I det ingår ju att rensa i lite allt möjligt. Jag har börjat med garderoberna. Tänkte att det blir lagom med en garderob i veckan ungefär. Först ut var garderoben i sovrummet (och tillhörande klädhög på golvet som av någon anledning samlats där under några dagar…veckor)
Blir jag trött så slänger jag gärna bara in nytvättat i garderoben och använt på golvet. Dumt, då det borde vara lika lätt att slänga det direkt i tvätten. Men, men, så fungerar jag.
Dessutom så har jag sparat massa kläder som jag av någon anledning inte använder längre (dessa har alltså överlevt flera rensningar redan). De har krympt i tvätten eller pga kalorier, eller blivit så slitna så de inte går att använda längre. Men ändå har de tidigare varit favoriter så jag har inte lyckats göra mig av med dem tidigare.
Nu var jag stenhård. Allt som inte används slängs/ges bort. Och jag har rensat riktigt hårt bland mina ”myskläder”. Nu går jag ju faktiskt inte hemma hela dagarna längre och klädkoden är något striktare (av eget val).
Före (skämskudde).
Efter (fortfarande lite skämskudde för att jag behöver måla därinne, men det får bli en annan gång).
När Torkild Sköld i höstas berättade att han skulle komma till Visby för en föreläsning så bokade jag in mig nästan direkt. Hade hört väldigt mycket bra om honom sen tidigare och lite inspiration kring livet är aldrig fel. Nu har jag äntligen varit där.
Jag tror visserligen att jag kanske hade fått ut mer av samma föreläsning om jag gått i våras. Nu känner jag lite att jag redan är på rätt väg för att komma dit Torkild vill att hans publik ska komma med hans verktyg. Men det är alltid bra med lite påminnelser och kanske bekräftelse på att en gör rätt.
Det var också skönt att känna att jag redan tagit så många av de där stora besluten som kommer leda till att jag mår bra. Jag har redan avslutat osunda relationer, jag har sagt upp mig från en arbetsplats där jag inte trivdes och jag har vågat satsat på det jag vill.
Torkild pratar mycket om att det bara är du som kan göra en förändring och att det är du som styr över ditt liv och hur du reagerar på olika händelser. Samt att allt sker i nuet. Det jag gjorde igår var nu då, det jag gör imorgon kommer vara nu då. Det är bara nu jag kan fatta beslutet eller göra något. Och det hakar ju bra in i det jag försöker leva efter nu, the power of now. Dvs göra saker när jag tänker dem istället för att skjuta upp allt.
Ok. Jag förstår absolut varför folk blir lite förvirrade kring vad det är jag egentligen pysslar med. Allt är så tydligt i min hjärna så jag glömmer kanske berätta det för andra. Frågan är om ens mina närmaste har koll. Så jag tänkte försöka förklara mina tankar med RockEm, iaf så som de är just nu 😉
Hoppas det är lite tydligare nu.
Det jag inte gör på daglig basis längre är möblerna. De kommer jag säkert pyssla med i sommar igen när det blir varmare och lite mer attraktivt att vara ute i verkstan. Men mer för att må bra än för att bygga någon egentlig business kring dem.
Har haft möte med Amalia Ericsson för att diskutera vad hon kommit fram till i sin research kring vår nya produkt, den som går under det fantastiska arbetsnamnet Hot Ass RockEm. I know, så bra.
Problemet vi vill lösa är alltså att det är så otroligt många som åker på återkommande urinvägsinfektioner då de blir kalla om rumpan. Typ. I början var väl tanken att vi gör ”ett snyggt sittunderlag” men det verkar som att vi både kommit fram till att det blir något mer innovativt än så. Exakt hur och vad återstår att se.
Det är så sjukt roligt att vara med i och driva en så spännande process som innovation. Ta fram en helt egen produkt liksom. Och kanske framförallt känna att jag faktiskt kan ta fram en produkt som kommer hjälpa massvis med människor och göra deras liv lite mer drägligt känns helt galet bra.
Love it!
Jag hatar att skriva det här. Men jag tror att det är viktigt. Mest för att jag vill att världen ska förstå. Förstå vad det gör med en människas psyke att leva med rädsla.
Idag när jag var på stan så tyckte jag att jag såg honom. Det var håret som gjorde det den här gången. Och trots allt jag gått igenom det senaste året. Trots att jag egentligen inte längre är rädd. Så frös jag en millisekund. Och det gör mig så jäkla förbannad. Mest för att han liksom fortfarande har inflytande över mitt liv. HATE IT!
Jag har ju kommit så långt med mina spöken. Jag kan åka till Uppsala, tom själv, utan att ha ångest. Jag har inte längre samma panik i Enköping och tittar inte ständigt över axeln efter bekanta ansikten där. Jag är inte längre rädd. Och ändå. Ändå frös jag.
Jag skäms. Jag skäms för att jag är rädd. Jag skäms för vad jag låtit människor göra med mig. Jag skäms för att jag inte tagit mig ur fortare. För att jag låtit historien upprepa sig. Om och om igen.
Men mest är jag stolt. Jag lever. Jag tog mig därifrån. Jag har bearbetat saker. Och jag har förlåtit mig själv. Det är nog det svåraste som finns.
Igår var det tre år sedan Anton äntligen kom. Akut kejsarsnitt efter 48 timmar på förlossningen. Han ville helt enkelt inte komma ut den naturliga vägen utan höll sig kvar uppe i värmen. Vi var rätt slut alla tre när han väl blev utplockad.
Till att börja med verkade han dock må bra och fick stanna hos oss. Men morgonen efter visade det sig att han bara kräktes och kräktes. Läkarna kom och tog honom med sig. Johne följde såklart med men jag som var nysnittad hade inte mycket annat att välja på än att stanna kvar. Ångesten från den förmiddagen triggas igång igen idag, tre år senare.
Jag var helt säker på att jag skulle förlora honom, visste inte alls vad som hände. Och låg där i sängen och kunde inte ens ta mig upp själv.
Det blev ju däremot en bra morot för att komma igång och börja röra på mig, som är så viktigt efter ett snitt.
På eftermiddagen/kvällen fick jag äntligen komma ner till neo där han låg. Med slang i näsan, bindel för ögonen (eftersom han solades pga gulsot) och syresgrej på foten. Mitt livs största kärlek.
Det har hänt lite på de här tre åren.
I veckan fick jag av en slump höra talas om The golden year i en facebookgrupp för föräldrar som jag är med i. Jag hoppade såklart på och håller nu på att ta reda på vad det egentligen gett mig in på. Det var Hannah Widell och Amanda Schulman som började med detta. De har också skrivit en bok som är påväg hem till mig från CDON. (Rea nu så passa på om du vill haka på.)
Som jag förstått det handlar det om att ta ett år där du sätter upp olika mål för att må bra. Det kan handla om att rensa bort saker/människor/vanor som får dig att må dåligt och skapa nya vanor/vänner/saker som får dig att må bra. Det känns klokt och som ett ganska självklart nästa steg i mitt mående. Egentligen är det nog något jag till stor del redan gjort det senaste halvåret/året. Men med lite mer struktur borde jag kunna nå nya höjder.
Får helt enkelt skriva lite mer utförligt när jag strukturerat upp vad det är jag vill uppnå och hur.
”Gå ut och ta en promenad. Det kommer att göra underverk med hur du mår.”, ”Jag mådde så mycket bättre av promenader.” Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag fick höra detta när jag var sjuk. Av bekanta, främlingar och en och annan läkare. I’ve got news for you – det är typ det värsta du kan säga till någon som mår så dåligt som jag gjorde. Jag visste redan allt det där. Jag visste var jag borde göra. Men jag var inte ute och gick för att jag fick panikångest efter bara några meter. Att kunna ta mig till brevlådan, eller åka och handla på ICA utan att gå sönder var vinster i min värld.
Jag och min psykolog satte upp mål jag skulle sträva efter att nå under dagen. och det var ok att jag inte nådde dem. De var 1) ta mig upp ur sängen och äta frukost innan Johne och Anton åkte (det var alltså på den tiden då jag inte klarade att lämna Anton på förskolan), 2) ta mig utanför huset (brevlådan, ligga på en filt i trädgården, eller kanske slänga soporna) och 3) laga mat åt familjen. Det var som sagt inte alla dagar jag klarade detta till en början. Men det blev bättre.
Innan jag smällde in i väggen så var jag i mitt livs form, jag tränade som en galning, räknade varenda kalori och gick 1-1,5 mil om dagen. Jag vet att man mår bra av träning. Jag vet också att ”hälsa” kan sätta sig på hjärnan till en grad där det inte längre är hälsosamt.
Idag däremot mår jag svinbra av att promenera. Men idag är jag inte nere i en djup depression. Jag går inte längre runt och funderar på om jag ska leva eller dö. Och jag får inte längre lika jobbiga panikångestattacker. Idag är jag på väg att bli frisk. Det är stor skillnad mot hur jag mådde för ett år sedan. Jag promenerar som sagt, det är bra för hjärnan. Jag yogar, det är underbart för kropp och själ. Men jag har inte kommit igång med styrketräningen. Det får vänta tills jag känner mig redo. Jag är inte där än.
Och ja, jag förstår att du som säger sånt bara vill vara hjälpsam. Men då vet du nu att det inte är så.
