Posted on

Att inte kunna kräva gränser

Imorse vaknade jag av att Anton klättrade över mig och la sig med huvudet på min arm för att mysa. Att få snuffsa i hans sovvarma hår var ett underbart sätt att få vakna upp ur en alltför verklig dröm som påminde om jobbigt förflutet.

Drömmen handlade om att inte våga sätta gränser för vad som är ok att göra med mig och min kropp. Att gå med på saker jag egentligen inte vill göra efter att jag sagt nej, men inte vågat slåss för min rätt till att säga nej.

Trigger 1

Triggern till varför drömmen kom nu känns relativ självklar. Dels var vi på konsert för drygt en vecka sen. Bandet Steel Panther drog upp ett gäng tjejer på scenen. Dessa hetsades till att visa upp sig ala ”visa tuttarna”, mycket sexsnack och även prat om hur sångaren ville våldta en av tjejerna i röven när hon sov. Fräscht, jävligt fräscht.

Utöver våldtäktssnacket som nog inte behöver förklaras varför det inte är ok. Så fick det här mig att fundera på hur mycket tjejerna gick med på att visa/göra på scenen trots att de inte ville. Var det någon där som inte vågade säga nej pga trycket från publiken, upplevda förväntningar osv? Troligheten känns rätt hög.

Förstå mig rätt, jag tror säkert, och hoppas, att det finns massa starka kvinnor därute som är helt ok med att visa sina underbara kroppar, bröst, rumpor, magar, ben, you name it. Go for it liksom! Det är ju bara helt fantastiskt härligt!

Känslan jag fick under konserten var dock inte att det var tjejer som kastade sig upp på scenen för att de ville visa sina boobs. Det var tjejer som pressades till att göra det. Jag kan ha fel, men det var så jag uppfattade situationen. Och där tycker jag att Ralph Saenz, sångare i Steel Panther, gör fel som hetsar tjejerna och hetsar publiken.

Trigger 2

Den andra triggern var att det för några dagar sedan uppmärksammades av SVT om att 70 % av alla våldtäktsoffer drabbas av tonic immobility. Offret klarar alltså inte av att göra något motstånd utan ”fryser” och kan inte göra något åt sin situation.

Detta är något som samhället skuldbelägger och något som leder till att vi inte tror på brottsoffret. Varför slogs du inte? Varför skrek du inte? Hur kan du inte ha några blåmärken? osv. Låt oss säga att vi istället skulle prata om ett rån, där offret känner sig hotad och därmed överlämnar sin mobiltelefon eller varför inte dagskassan i en affär. I det läget frågar vi inte varför offret inte slogs för sin telefon/pengarna.

Tankarna hos mig

Idag känner jag mig nedstämd och kanske framförallt fundersam. Jag tänker på de gånger jag har sagt nej, men inte blivit lyssnad på. Detta får mig inte längre att må dåligt, det har processats tillräckligt med psykologen för att jag ska må bra. Men  samtidigt vet jag att min ADHD gör att jag har svårt att sätta gränser och kanske framförallt kräva att mina gränser hålls.

Hålla gränser handlar om så mycket mer än min kropp. Det kan handla om jobbsituationer, vänskapsrelationer eller vardagshändelser på stan. Både stora och små sammanhang helt enkelt. Och nu när jag är medveten om mitt problem så kan jag också medvetet träna mig i dessa situationer. Även om hela mitt väsen säger åt mig att agera annorlunda.

Men det jag tänker på idag är det drömmen handlade om. Hur skulle jag reagera, om någon utnyttjade mig och min kropp mot min vilja idag? Skulle jag vara tydligare? Skulle jag slåss? Jag vet inte, och det är det som skrämmer mig. Att inte veta om jag skulle klara att kräva gränser.

 

 

Well, efter att ha fått en sallad som smakade aceton och att min väska sen gick sönder på väg till Ica så känns det som att det är lika bra att acceptera att den här dagen är skit. Gränser or no gränser…

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *