I fredags började Anton äntligen bli piggare. Då hade jag fått en heldag med jobb på hela veckan. Sen i söndags åkte han på hög feber. Det var synd om både barn och föräldrar. Måndag och tisdag VAB-ade jag och var även lite småhängig själv med ont i halsen.

Idag har Johne VAB-at och jag har fått jobba. Tjoho! Nu är jag helt väck i skallen efter att ha suttit och organiserat datorn, mailen och dessutom färdigställt ett gäng prints. Börjar närma mig punkten där jag kan skicka till tryckeriet!

Förra veckan tog jag äntligen tag i min PMS (PMDD). Jag gick till en privat gynekolog som jag blivit tipsad om och fick genast förtroende för honom. Tillräckligt för att klara av en gynundersökning som visserligen innebar lite tårar före, men inga efter. Och det är väldigt mycket bättre än tvärtom.

Jag fick piller utskrivna, premalex, och de har fungerat helt fantastiskt bra! Ångesten höll sig helt borta (trots en del jobbiga situationer i veckan då jag ”borde” fått ångest) fram till mens, då jag slutade knapra, och inga överdrivet jobbiga biverkningar. Det enda är väl att jag kände mig lite kemiskt glad, som att det inte riktigt var äkta. Snacka om lyckopiller. Men hey, hellre lite kemiskt glad än totalångest 😀

Ångesten håller sig fortfarande borta vilket är så otroligt skönt. Att jag inte gjort detta tidigare. Det känns, för första gången på riktigt, som att vi faktiskt kommer kunna få tillbaka ett normalt liv. Och ett liv som kommer vara så mycket bättre än innan allt det här drog igång. För även innan jag gick in i väggen så var ju PMSen en jobbig faktor i livet, och nu försvinner den. Så JEJ för rätt hjälp!

Lyssnade på Annika Norlins sommarprat på min promenad igår. Hon pratar om PMS och hur hormonerna påverkar humöret, måendet och kreativiteten. Det här är något som min älskade man påpekat ett tag. Dvs att min ångest, perioderna då jag verkligen tappar tron på mig själv, då jag känner mig värdelös, allt detta kommer i cykler. Och det hänger ihop med mensen. Jag är för glad och ”hög” mina positiva perioder och för låg under de negativa för att se något samband. Jag bara är. Johne har däremot listat ut det här redan.

Annika pratar om PMS och PMDS, som är en svårare version av PMS. Jag vet inte riktigt var jag hamnar egentligen. Känner helt klart igen mig väldigt väl när jag läser om PMDS, men samtidigt så står det att PMS blir värre av stress, depression och ångest. Så ja, check på det liksom.

Senaste tiden har jag känt mig rätt oslagbar. Vilket kanske märkts. Det har gått bra med banken och massa andra saker och livet har lekt. Sen igår kväll kom den som ett sms. Smack sa det och ångesten kom, jag kommer inte ens ihåg varför. Det krävs så otroligt lite. Och ja, jag insåg också att jag har ägglossning. Så from nu och två veckor framåt ungefär kan jag se fram emot att ha nära till ångest och panikkänslor. Kul.

Annika har problem en dag, mitt hänger med i ungefär två veckor. Tror jag, får nog ta och logga det här lite. Två veckor då jag helst vill vräka i mig B&J (New York Super Fudge Chunk helst) och skumtomtar och bara ligga och kolla på film hela dagarna. Det funkar ju dock inte riktigt. Så jag får jobba mig igenom det helt enkelt.

I början av sitt sommarprat har Annika en så himla bra liknelse. Jag kan tex få dåligt samvete för att jag mår såhär. Eller kanske snarare bli förbannad på mig själv för att jag inte kan hålla kvar vid de där känslorna av oslagbarhet. Du vet ju att det kommer gå över, att det inte är något som är farligt egentligen, och ändå går det inte att rationalisera bort känslorna. Men Annika jämför då med att om du skulle få benet avhugget en gång i månaden, och du visste att det skulle växa ut dagen efter. Då hade det ju ändå gjort förbannat ont att få benet avhugget. Och det hade gjort ont, varenda gång.

Så nu sitter jag här, med benet avhugget, och väntar på att det ska växa ut igen. Jag tar mina smärtstillande piller, som i mitt fall är att vara kreativ. Kreativiteten får mig att må lite bättre. Då kan jag smita från smärtan ett tag. Och när inte heller det funkar. Ja, då tänker jag lägga mig under en filt och äta glass. Det är jag värd.